12/9 2021 av Helene Egnell
Liksom föregående inlägg av Erik Lundgren kommer detta att beröra kyrkovalet, där den största frågan för några av nomineringsgrupperna har blivit de politiska partiernas och dem närstående gruppers deltagande. Det är tråkigt att argumenten för att rösta i kyrkovalet framförallt har blivit negativa: för några att hindra SD och AfS att ta mandat, för andra att helt motverka det partipolitiska inflytandet i kyrkan. Positiva kampanjer där nomineringsgrupperna lyfter fram konkreta viktiga frågor skulle kännas mycket mer lockande.
Men detta kampanjande som handlar om sekulära partiers och i förlängningen statens inflytande på kyrkan har fått mig att fundera över relationen stat och religion. Det är förvisso originellt att politiska partier ställer upp i kyrkovalet, och jag är verkligen inte säker på att det är den bästa möjliga ordningen. Men minst lika märkligt som utländska vänner finner vårt valsystem, tycker jag det är att anglikanska präster i Storbritannien måste avlägga trohetsed till drottningen, och att biskoparna har platser i överhuset. Och i Danmark är det fortfarande kyrkoministern som utnämner biskopar. Gamla statskyrkor har en del bagage att släpa på.
Men det är inte bara (fd) statskyrkor som har en relation till staten. En ny avhandling av Linnea Lundgren, A Risk or a Resource? A Study of the Swedish State’s Shifting Perception and Handling of Minority Religious Communities between 1952-2019 påminner om att det finns en relation mellan staten och alla religiösa samfund. Som titeln anger kan staten både se trossamfunden som resurser i samhällsbygget, men också som en risk, en potentiellt splittrande kraft som behöver kontrolleras. Staten kommer alltså att lägga sig i alla samfunds göranden och låtanden på olika sätt (bidrag, lagstiftning osv), och det är något som de behöver förhålla sig till.
När jag uppmanar mina vänner att rösta i kyrkovalet är det i första hand med argumentet att hålla SD och AfS borta. Att de ställer upp är förvisso ett argument för att vi inte ska ha politiska partier i kyrkan. Men samtidigt tänker jag att nationalistiska, rasistiska och nazistiska åsikter kan smyga sig in under förment opolitiska beteckningar, så det löser kanske inte problemet.
Själv tänker jag se efter vilken nomineringsgrupp som har konkreta förslag för det lokala församlingsarbetet som jag sympatiserar med, och i valet till de högre nivåerna lägger jag min röst på någon grupp som tar tydligt ställning mot centraliseringstendenserna i kyrkan. För det är en fråga som jag hade önskat fått vara i fokus inför valet, en fråga som jag kanske återkommer till.