19/9 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: etnisk homogenitet, folkhem, invandring

”Kom flickor ska ni få se en svart!” Så ropade farfar Kristoffer (Åby/Lagan/Ljungby) till mina kusiner vid besök hos min morfar i Lenhovda under sent 1930-tal. Nu använde han ju, som alla andra vid den tiden, N-ordet. Som ordförande i en missionsförsamling hade han ändå större kunskap om världen än flertalet svenskar. I hans sinne fanns yttre mission, syföreningar och missionsauktioner.

De svarta var länge exotiska undantag i vårt svenska samhälle. 1930 fanns, med en befolkning på 6 142 191 personer, 328 personer födda i Afrika. Trettio år senare, 1960, ett år när min egen världsbild som fyrtiotalist började formas, fanns 596 med afrikansk bakgrund bland 7 495 129 svenskar. Medan de 2020 var 236 975 personer i en befolkning på 10 379 295.

Utvecklingen är inte unik för svenskar från Afrika. I tabellen redovisas hur den svenska befolkningen förändrats under perioden 1900 – 2020, med fördelning av utrikes födda på olika regioner och, för varje region, i vilket land de flesta hade sitt ursprung (som det såg ut 2020).

Sveriges befolkning 1900 – 2020. Total folkmängd, utrikes födda, totalt och för regioner och för länder med högst antal i respektive region 2020. 1000-tal och andel (%) av total folkmängd. Grunddata från SCB.
År	1900	1930	1960	1990	2010	2020
Total folkmängd (1000-tal)	5136	6142	7495	8591	9416	10379
Utrikes födda (1000-tal)	35	62	300	790	1385	2047
Andel	0,7%	1,0%	4,0%	9,2%	14,7%	19,7%
Norden, andel	0,4%	0,5%	2,3%	3,7%	2,8%	2,2%
Finland (1000-tal)	7	10	101	218	170	140
Övr Europa, andel	0,2%	0,2%	1,1%	2,9%	5,2%	6,3%
Polen (1000-tal)	–	1	6	35	70	94
Afrika, andel	0,0%	0,0%	0,0%	0,3%	1,2%	2,3%
Somalia (1000-tal)	–	–	–	1	38	70
Nordamerika, andel	0,1%	0,,1%	0,2%	0,2%	0,3%	0,4%
USA (1000-tal)	5	9	11	13	17	23
Sydamerika, andel	0,0%	0,0%	0,0%	0,5%	0,7%	0,7%
Chile (1000-tal))	0	0	0	28	28	28
Asien, andel	0,0%	0,0%	0,0%	1,4%	4,4%	7,7%
Syrien (1000-tal)	–	–	0	5	21	194
Övriga, andel	0,0%	0,1%	0,4%	0,1%	0,1%	0,1%

Siffrorna ger en bakgrund till det senaste årtiondets politiska utveckling. Med en hårdnande polemik. Där den ena vulgariteten följer på den andra. Där utrymmet för anständighet krymper. Där språket förändras och förråas.

Sedan 1930-talet har det svenska folkhemmet, med dess klassprägling, varit etniskt homogent. En homogenitet med flerhundraåriga rötter. Även om det funnits begränsade undantag, som för valloner i bergsbruken, finländare i finnmarkerna och vissa judiska enklaver. Samerna levde i sin särskilda underordning.

Samma homogenitet gällde under lång tid i det religiösa livet. Först 1951 kunde svenska medborgare lämna statskyrkan utan att gå med i ett annat kristet samfund.

Vi svenskar har alltså varit väldigt lika varandra. Invandringspolitiken var länge stram och till stor del styrd av arbetsmarknadens behov. 1939 fick judiska läkare inte komma in i Sverige av antisemitiska och rasistiska skäl. På 1950- och 1960-talen var det ok med arbetskraftsinvandring från särskilt Finland, Grekland och Italien. Asylinvandrare kom från de baltiska länderna, från Ungern, Polen och Tjeckoslovakien.

Efter Chilekuppen 1973 fick humaniteten ökat utrymme. Sedan dess har krig och omvälvningar fört hit många; särskilt från det tidigare Jugoslavien, Turkiet, Etiopien och Iran, från Irak och Libanon och från Afghanistan, Eritrea, Somalia och Syrien.

Sedan 2015 utmanas den etniska homogeniteten. Vilka får finnas innanför murarna på vår svenska välfärdsbunker? Det går att räkna på vad ålder, utbildning och diskriminering betyder. Det går att räkna fel och det går att räkna rätt. Det går att lyfta fram goda exempel. Men också dåliga. Det går att se problem på kort och medellång sikt. Det går att se vinster på längre sikt; historiskt sett har invandring varit gynnsam för mottagande länder.

Men ekonomi är inte allt. Våra sociala rum har förändrats under senare år. Bunkern har blivit alltmer privat. Andelen ägda bostäder ökat. Värdet av skola och sjukvård urholkats genom vinstuttag. Privatisering – och individualisering – har förmerat och förstärkt allas våra bubblor. Det är lättare att se det egna än de andras. Trygghet i det nära tränger undan nyfikenhet på det avlägsna.

Hur många av de Andras vardag känner svensken i gemen? Och vi själva? Vi vet vilka vi träffar. I korta möten och i långa möten. I djupa möten och i ytliga möten. På vårt arbete och på vår fritid. I våra livsmedelsaffärer. I våra köpcentra. På bussen, på tunnelbanan och på tåget. I våra skolor. På universitetet. På konserter. På teatrar och på bio. På våra semestrar. I våra kyrkor. I våra bostadsområden. I våra hem.

I boken Det svenska missnöjet (2021) redovisar sociologen Johanna Lindell och statsvetaren Lisa Pelling intervjuer med svenskar i områden med stort väljarstöd för Sverigedemokraterna i valet 2014 (se min recension i kommande årsbok). Jämfört med likartade undersökningar kring stödet för Alternativ för Tyskland (Tyskland) och Nationell samling (Frankrike) förefaller upplevelser av otrygghet och kulturellt avstånd betyda mer för oss svenskar. Detta ger en mental och politisk klangbotten för talet om invandring som belastning och för betoningen av trygghet. Uppmarschen inför 2022 års val är beklämmande men begriplig.

Det är allvar nu. I närtid möter vi på nytt de från Afghanistan. Längre fram kan klimatkrisen utlösa stora flyktingrörelser, långt större än de vi sett under senare år. Fästning Europa byggs redan och hotar att förstärkas. Välfärdsbunkern utmanas än mer.

Invandringen är ingen belastning. Men det gäller bara om vi klarar av de utmaningar den ställer oss inför. Då krävs effektiv politik. Och att vi bryter oss ut ur våra olika bubblor. Då behövs också realistiska utopier. Där goda och komplexa berättelser kan möta och övertrumfa de dåliga och enkla som stärkts under senare år. Så att tillräckligt många av oss ser långa vinster och inte bara korta förluster.

De goda berättelserna kan ge livsmod i våra vardagliga liv. Stärka lokala gemenskaper, i kyrkor och i andra delar av civilsamhället. Försvara globala värderingar som det om alla människors lika värde. Luckra upp vår svenska välfärdsbunker.

Goda berättelser som stöd för hopp även hos kristna humanister. Som ju ändå redan lever mellan ’redan nu’ och ’ännu inte’.