17/10 2021 av Anders Kristoffersson
Det senaste kyrkovalet påminde oss om hur kyrka och teologi speglas i den mediala offentligheten. Ett par exempel: Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev en vecka före valet POSK som en högerkonservativ grupp. Dagen efter kom Sveriges Radios Människor och tro med sin väljarupplysning; samma grupp sågs som idémässigt närstående Kristdemokraterna.
För en medlem i POSK var detta märkligt. Jag ser mig varken som höger eller som konservativ och KD-sympatisör är jag inte. De två inläggen illustrerar hur snävt det blir att lägga sekulära begrepp som ett filter på tolkningen av kyrka och tro. Det sekulära och det teologiska beror av varandra men sambanden är inte enkla.
Vi vet vad som bestämmer sekulära positioner på en vänster-högerskala. Det rör storleken på offentlig sektor, mätt som offentliga utgifters andel av BNP eller som andelen offentligt ägande. Men också hur människor ser på fördelningen av inkomster, förmögenheter och makt. Liksom på värdet av civilsamhälle och gemenskaper.
I den sekulära världen talar vi om socialister, liberaler och konservativa och olika varianter av dessa. Det finns vänstersocialister men knappast högersocialister, däremot vänster- och högersocialdemokrater. Vi har vänster-, höger- och socialliberaler. Det finns social-, höger- och nationalkonservativa. Men vi har inga vänsterkonservativa, såvitt vi inte ser socialkonservativa á la Otto von Bismarck som sådana.
Termen vänsterkonservativ är alltså egendomlig. När vi befinner oss i det sekulära. Men i teologi och tro blir det annorlunda.
Teologihistorien visar nämligen att det går att förena en vänsterposition i det sekulära med en konservativ teologisk position. Nu föredrar jag ’ortodox’ framför ’konservativ’ så att teologin inte ska smittas av konservatismens sekulära innebörd.
Från 1900-talets början växte nya former av ortodoxi fram. De var en reaktion på den liberalteologi som från sent 1700-tal och under ett drygt århundrande kom att dominera teologernas svar på upplysning och Immanuel Kant.
Upplysningen och Kant väckte ju på ett särskilt sätt frågan om det (o)berättigade i metafysiska föreställningar. Med Kant blev Gud något som vi inte kunde veta något om och vars självständiga existens blev en icke-fråga; däremot fanns Gud kvar som ett normativt korrektiv för människors handlande. Realismen, alltså att det finns något bortom vårt medvetande (metafysisk realism) och att vi eventuellt vet något om detta (kunskapsteoretisk realism), trängdes undan av denna subjektivism (antirealism).
På Kant följde den liberalteologi där metafysiken till stor del övergavs. Men kristna i sekulär modernitet ställs ännu inför de metafysiska frågorna. Är det rimligt att inta en realistisk position, alltså tron på ’Gud’ som något bortom fysiken? Men är antirealismen en möjlig grundhållning? För mig blir antirealismen en tro bara på mig själv.
Men även realismen är svår; tron som ett hoppfullt språng, låt vara med ett starkt löfte (Rom. 8:24). Och den språkliga utmaningen finns där; vad är tro på Något? Men detta är en oundviklig del av all ortodoxi. Av vilken det alltså finns flera 1900-talsvarianter.
En första formulerades av den reformerte Karl Barth som genom sin nyortodoxi sökte upprätta teologins och trons självständighet i förhållande till det sekulära. Barth protesterade mot en teologi, sårbar för just det sekulära, som senare kom att underordnas nazismen. Han intog samtidigt en vänsterposition i det sekulära.
En andra variant ges hos de anglokatolska radikalortodoxer (John Milbank m.fl.) som omtolkat den filosofiska grunden för teologin från Platon och framåt. För dem är skapelsen, metafysiskt sett, en gemenskap mellan människor och mellan människa och Gud. Som en integrerad del av denna teologi kritiserar de den kapitalistiska modernitet som av ideologiska skäl överbetonar människans självständighet.
Ytterligare en variant finns hos filosofen Alasdair MacIntyre. Som efterföljare till Aristoteles lutar han sig mot Augustinus och Thomas av Aquino och betonar betydelsen av gemenskap och tradition. Han håller fast vid sin tidigt formulerade marxistiska samhällssyn men kritiserar marxismen som moralfilosofiskt otillräcklig.
Så det går att förena en politisk vänsterposition med ortodoxi i teologi och i tro. Detta är förstås främmande för Anders Lindberg och andra som bara ser kyrkan genom sekulära linser. Men en möjlig hållning för de som vill hävda kyrkans självständighet i förhållande till makten i samhället. Som också kan ge teologin en plats i den sekulära offentligheten.
Men inte ska det kallas vänsterkonservatism. Språket har sina gränser. Varför inte vänsterortodoxi?