8/11 2021 av Sten Högberg

En kärleksfull tankelek bortom eller inom religion och vetenskap. Nionde och sista delen i Sten Högbergs serie essäer om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, skapelsesyn, människosyn, natursyn och klimatkamp.

Genesis – Första Mosebok 2

”1 Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.

2 Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen, efter allt han hade gjort. 3 Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.”

Nu börjar leken med bibelns första skapelseberättelse djupna och få konsekvenser. Troligen har de gamla och visa judiska gubbarna i den babyloniska, relativt luxuösa fångenskapen under 500-talet f.Kr försökt få sjudagarsberättelsen att höra samman med Eden-berättelsen, men ändå markera en gräns. Jag leker med tanken att författarna ville ha de två skapelseberättelserna stående sida vid sida och därmed skapa paradoxer och försvåra bokstavliga tolkningar hos framtida läsare. Tyvärr lyckades det inte så bra. De bägge skapelseberättelserna har i tusen år genererat en sky av bokstavliga tolkningar som kostat liv och hälsa för dem som ifrågasatt den ena eller andra tolkningen.

Med detta antagande som grund vill jag leka vidare kring den sjunde och sista dagen i den judiska sjudagarsberättelsen. Om vi står fast vid tanken att berättelsen är utformad i Babylon runt 500-talet f.Kr. så bör vi kunna sluta oss till att författarna införlivar en äldre tradition om sjudagarsvecka som i skrift formulerats i den mosaiska lagen från Sinai. Om nu inte sabbatstraditionen och sjudagarsveckan inspirerats från skapelseberättelsen, vad vill då berättelsen förmedla för budskap?

Den sjunde dagen i judisk lag och tradition benämns ”sabbat” i svensk stavning och är ett begrepp för den ultimata eller utopiska freden där alla livets aktörer samverkar i tillit och samförstånd. Reglerna kring firandet av en judisk sabbat är till för att få människor att undvika alla transaktioner som omfördelar värden och materia i naturen och istället vila. Den vilan ska gälla allt levande människan styr över. Att fira judisk sabbat kan ses som en lek, där man kan få smaka på det himmelska tillstånd som antas väntar vid tidens slut. I kristen tro har sabbatens idé till vissa delar förts över till söndagen, som ursprungligen firades som första skapelsedagen och Jesus´ uppståndelses dag.

Sabbaten står för den vila som allt levande återkommande behöver, för att livet ska vara hållbart. Alla levande organismer behöver återkommande vila för att reorganisera sig utifrån vad den hämtat in och gett ut under dygnet. Den judiska lagen har lekt vidare på temat och fastställt att vart sjunde år skulle vara ett sabbatsår, då odlad mark skulle läggas i träda och vila, och att människan det året ska återgå till att leva som samlare och inte brukare. Man skapade ännu en nivå med ett jubelår vart 50:e år – året efter det sjunde sabbatsåret, då alla skulder skulle avskrivas och alla slavar skull friskrivas. En social rekonstruktion. Ingen har kunnat fastställa om Jubelåret någonsin tillämpats efter lagen, men oavsett så genererar traditionen visioner och drömmar om en framtid av absolut fred, som mycket väl kan inspirera till skapande handlingar eller sociala och politiska revolutioner.

Med denna tankelek som grund blir berättelsens vilodag både en berättelse om att mångfalden av livsformer behöver tid att reorganisera sig efter varje tillväxtperiod, för att alla olika arter ska hitta samverkan med varandra för livets skull. Bakom orden ”att föröka sig” och att det som skedde ”var gott ligger ett universum av kärleksfull tillit – att allt samverkar till det bästa om tid finns till förfogande. Hela berättelsen leker med ett ideal kring hur livet ska stöttas att leva vidare, och där människan i det sista skedet får i uppdrag att vara ”härskare” över jordens levande varelser på Guds uppdrag. Innebörden i detta härskande utesluter att förbruka de levande varelserna som föda. Härskandet är villkorat till det mönster som Gud gestaltar genom sitt skapande. Kärleken och tilliten till allt levande är förutsättningen för herre-skapet.

Det ovanstående sätter fingret på skillnaderna mellan den mänskliga historiens destruktiva härskarmentalitet och sjudagarsvisionen om skapelsens totala balans. Det är bara människan som bryter mot kravet på kärlek och tillit i samspelet med all levande och död materia och alla naturkrafter. Det som är livets förutsättning.

Vi står inför ett klimatnödläge över hela jorden. Varningstecknen om djupgående förändringar i jordens balans lyser bjärt från alla håll, då är det viktigt att ta ställning till vår relation till jorden. Är jordens klimatförändringar en fiende till livet eller bara ett hot mot människan? Jag tror att klimatförändringarna ytterst är till för att rädda livet på jorden, men i dess spår kan gamla habitat gå under och nya födas. Det är människans missbruk och överuttag av alla de resurser som livet på jorden producerat under årmiljoner och fortfarande producerar, som orsakar vår tids klimatförändringar. Det blir troligen mänskoarten som har mest att förlora tyvärr, liksom andra invasiva arter som hotar livets mångfald genom aggressiv expansion utan den samverkan som kännetecknar de flesta levande organismer

Nyckelfrågan idag är koldioxidproduktionen till atmosfären, som människan ökar genom ohämmat fossilt energiuttag ur jordens förråd. Industriproduktionen, transport- och kommunikationssystemen, förstörda kolsänkor genom skogsskövling och utfiskning, och inte minst krigen som sprider förstörda livsbiotoper omkring sig.

Människan är enligt sjudagarsberättelsen satt att härska med rättfärdighet och barmhärtighet – genom att göra rätt för sig om man kränkt något levande och att ta det svaga livet till sin barm och sitt hjärta för att ge det näring för att kunna leva vidare. Gud beskrivs som bärare av en manlig och en kvinnlig sida på samma sätt som varje människa har både en manlig och en kvinnlig sida. Bägge dessa kvaliteter behövs för att göra det mänskliga livet hållbart och se till att människans kultur inte förstör livet för allt annat liv på jorden.

De kristna kyrkoorganisationerna har under alltför lång tid tillhandahållit läror som inspirerat till utplundring av naturresurser och människor av annan kultur och religion och låtit övermänniskoideal växa fram under sina vingar. Tiden är inne för rannsakan och att göra om och göra rätt när det gäller livets mångfald och sammanflätade enhet där människans förvaltaransvar behöver prioriteras mycket högre. Sjunde dagen är en tid för att hela en utarmad kropp.