Där, i mötet

14/11 2021 av Anders Wesslund

Ämnen: , ,

– Vad glad jag är att få vara här! Vad fint att vi är här tillsammans! Det…, ja, det är liksom det som är grejen!

Jag återger nog inte Frida Selander ordagrant, men den innebörden och den andan tror jag stämmer väl med det Frida och vi delade den där oktoberkvällen på Berättarfestivalen i Skellefteå. Äntligen möttes människor fysiskt igen och vi kom till liv i mötena, i hennes samtal med Robert Herrala på scenen, i hennes musik och i kontakten med oss i publiken. Och med varandra runt caféborden.

Komma till liv. Bli levande och börja tro på livet igen. Denna rörelse sker i varje mellanmänskligt möte där människor söker varandra. Säger hej, d v s bjuder in den andre till sig, sedan delar med sig, lyssnar och ger ett gensvar. I ömsesidighet, i utbyte, den dubbla rörelsen i att dela och ta emot. Detta möte kan vara symmetriskt eller inte, kan vara en vuxen som möter barnet med ett större ansvar för deras stund. En mormor som tar emot i sin famn vad det knappt tvååriga barnbarnet lägger där. Först en sak, kanske en träslev, ett leende mot mormor och ett uppmuntrande ord tillbaka, och sen iväg efter nästa sak, en gummiring eller röd plastkub?

Det kan vara den vuxna, den otröstliga som behöver mer av utrymmet att berätta och vännen som har mer av lyssnandets roll denna gång. Eller den sanna glädjens möte där båda får bubbla över återseendet på gågatan eller varför inte på Facebook och Messenger?

De stora religionerna gör sällan åtskillnad mellan att möta gud och att möta medmänniskan, att se gud i henne eller se medmänniskan som gudasänd. Det finns uttryckt i det sekulära likaväl, och naturfolk och vår tids miljörörelse hjälper oss att erfara det i våra relationer till våra medvarelser och den natur vi lever i och av. Allt är sammanvävt. Vi behöver varandra.

När vi erfar livet i mötet, blir vi även varse var döden finns. I det döda språket, i det som exploaterar och utnyttjar som i reklamen. I det som bestämmer över eller vill göra vinning på den andre eller ha den andre för sin egen uppmärksamhets skull.  Det språket finns i samhällets maktrelationer och människor emellan. Det är ofta rådande på sociala medier. I det sker inga möten, där förminskas vi och livet töms på sitt goda, där utövas förtryck och ur det kommer lidande.

Så glad att får vara här! Att vi är här tillsammans! Det är grejen, meningen. Att leva. Nu. Här – tillsammans.
Vi återupptäckte var livet finns den där kvällen med Frida på Berättarfestivalen.

Där, i mötet.

Ps. Sedan jag skrev denna text har jag läst Ali Esbatis bok 10 år efter Utöya. Med de egna fasansfulla minnena från 22 juli 2011, där han flydde från massmördaren tillsammans med alla andra på AUF:s sommarläger, väver Esbati samman dem och ger förståelse åt den högerpopulism och högerradikala agenda som styr våra samhällen idag. Han pekar på en väg ut: ”Den stavas solidaritet. Att se sig själv i andra. Gemensam kamp för gemensamma intressen. Inte som besvärjelse, deklaration eller pekpinne, utan som levt liv.” Det är en viktig bok, tänker jag. Esbati är en av vår starkaste politiska tänkare idag. Boken andas humanism, jag rekommenderar varmt att läsa och att sprida kännedom om den. Ali Esbati kom som flyktingpojke till Sverige 1987, bodde i Tensta åren före flytten till Oslo 2007, är idag riksdagsman för Vänsterpartiet. Han har rasismen och de sociala klyftornas politik inpå och under huden.