21/11 2021 av Erik Lundgren

Ämnen: moral, Solidaritet

Ordet solidaritethar sitt ursprung i latinets solidum som anger summan av kapitalet. Via franskan har vi fått ordet som vanligtvis betyder att inom en gemenskap fördelas tillgångar lika. I gängse politisk debatt och i min generation har ordet en stark positiv klang. Det ses som en solidaritetshandling att hjälpa flyktingar. Under den stora flyktingströmmen 2015 hävdades att EUs stater solidariskt skulle fördela flyktingar mellan sig.

I ordet ligger något av en positiv självbild. Vi har det bättre än andra och därför ska vi dela med oss. Ordet solidaritet har en stark moralisk klang. Men finns det ett inslag av självgodhet att definiera sig som tillhörande den bättre halvan. Ser vi ner på föremålen för solidaritet? Och hur ska vi förstå när det hävdas att Indien inte borde inte öppna kolgruvor av solidaritetsskäl?  

Jag önskar att politiker som använder det värdeladdade ordet solidaritet fokuserar på faktiska åtgärder mot orättvisor.  Om man kallar det man själv gör för solidaritet, så har man givit sig själv ett högt värde. Det är handlingarna som gäller, inte etiketterna.