Den besvärliga solidariteten – etiskt dilemma, gemenskaper och tålamod

8/12 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , ,

I veckan stötte jag på ett utbrott av folklig gemenskap. Jag fick min tredje dos mot Covid -19 på den tillfälliga vaccinationscentralen på Universum i Umeå. Seniora sjuksköterskor och vänliga volontärer mötte och vägledde oss äldre mottagare av booster-dos men även gymnasister som fick sin första spruta.

Det var bra att få vara del av denna omsorg och gemenskap. Över generationsgränser och mellan pensionerade löneslavar och civilsamhällets ideella. Praktisk solidaritet.

Annars möter vi ju brist på solidaritet i vår gemensamma utsatthet för den långvariga pandemin, en av de utmaningar som nyligen uppmärksammats av Erik Lundgren och Sten Högberg i inlägg på denna blogg. Erik lyfter fram faran med att solidariteten bara blir en etikett för de besuttna medan det är handlingarna som räknas. Sten visar på en annan fara, att vi förlitar oss på en god diktator som ska skapa solidaritet och hållbarhet.

Båda frågorna rör politik och samhälle. Nu har organiseringen av samhället alltid en bas i olika former av etik. I en artikel om vaccinationsbevis och vaccineringsplikt refereras till den etiska princip som styr sjukvården: ”all sjukvård ska vara till för individens egen skull och inte till för någon annans.” (DN 3.12.21)

Principen förefaller rimlig men väcker frågor. En etisk diskussion om vaccinering kan nu inte frikopplas från de faktiska samband som styr smittspridning från effekterna av olika vacciner och utan värdering av olika risker för sjukdom och död.  Mina kunskaper om smittspridning och värdering av sjukdomsrisker är amatörens. En fåkunnig vill ändå ställa frågor utifrån ett par allmänt accepterade förhållanden:

För det första verkar det finnas ett samband mellan ålder och sjukdom, i det att yngre, inklusive barn, blir lindrigare sjuka än äldre. För det andra sprider ovaccinerade, även barn, sjukdomen mer än vaccinerade.

De här två sambanden drar åt olika håll; principen verkar resultera i ett etiskt dilemma som ger lägre vaccinationsgrad än den önskvärda.

Det kan vara svårt att motivera vaccinering av yngre för att skydda äldre därför att de yngre inte behöver skyddas så mycket för sin egen skull. Särskilt om det finns allvarliga biverkningar. Dilemmat finns för yngre, särskilt för barn.

Hur är det då med de något äldre? Låt oss bortse från den komplexitet som ligger i att omyndiga unga är beroende av vuxna som tagit över beslut om vaccinering. Frågan handlar därmed om myndiga vuxna.

Vuxna och äldre löper alltså större risk för att bli allvarligt sjuka och dö. Samtidigt värderar individer dessa risker i förhållande till risker för biverkningar på högst varierande sätt; det kommer alltid att finnas de som ”för egen skull” avstår från vaccin. De kommer att bidra till större smittspridning. Priset för den enskildes autonomi.

Det etiska dilemmat gäller alltså generellt. För att då knyta an till Stens referens till (o)möjligheten av en god diktator: En rejäl dos paternalism skulle lösa dilemmat. Någon instans, regering, riksdag, Folkhälsomyndigheten, skulle kunna överpröva individens egen värdering av riskerna med sjukdom och vaccin.

Paternalismen har avvisats i Sverige. Till skillnad från i andra länder där medborgarna i gemen verkar godta långtgående påbud om vaccinationsbevis och vaccineringstvång.

Måhända återkommer Coronakommissionen i sitt slutbetänkande till de skillnader i mentalitet som verkar finns mellan Sverige och andra länder. Som samspelar med vår särskilda fördelning av ansvar mellan stat, kommuner, regioner, myndigheter och medborgare. Vi har starka band mellan det offentliga och enskilda medborgare.

Med fortgående pandemi och med osäkerhet kring nya mutationer utmanas vår svenska mentalitet.  Så länge individualism förenas med ömsesidig tillit mellan offentlighet och enskilda medborgare kan det etiska dilemmat hanteras. Men om tilliten eroderas, genom politikmisslyckanden och/eller genom nättroll av olika slag, behöver vi fylla ut området mellan det offentliga och alla oss enskilda. Något som kan säkra ett solidariskt förhållningssätt i förhållande till pandemi, klimatkris och andra utmaningar.

Varför inte stärka gemenskaperna i civilsamhällets olika delar, kyrkor och andra? Då kan vi ta spjärn mot de bubblor, klassmässiga och etniska, som på olika sätt beror av vår sena modernitet och dess marknadsprägling av ekonomiska och mänskliga relationer. Med mindre av bubblor och ensamhet ökar solidariteten.

För detta krävs den kristna humanismens hopp. Som inte är en trots-allt-optimism. Det finns ju ett löfte. I kristen tradition också tålamod. Och det tar tid att bygga gemenskap.