6/1 2022 av Anders Kristoffersson
Livsmod är viktigt. Det ska förmedlas till människor genom gemenskaper för att ge motståndskraft och vilja till handling inför nutid och framtid med pandemi och klimatkris. Bakom ordet ljuder lundateologen Per Erik Perssons tal om att kyrkan ska ge människor ork att leva och mod att dö.
Men för en månad sedan frågade någon mig om vi inte i stället borde tala om livsglädje, underförstått att livsmod är för mörkt, för defensivt. Då började ordet skava.
Språkhistoriskt är ordet ungt (Svensk Ordbok). Det förekommer första gången så sent som 1879 med betydelsen ”inre styrka att leva vidare”. Det harmonierar väl med talet om ork och mod inför liv och död.
Livsmod är dessutom det allra yngsta av ”modorden”. Äldst är det enkla ’mod’ som uppträder 1350 som ”själsligt tillstånd” och på 1400-talet som ”tapperhet”. Ungefär samtidigt, 1385, dyker ’tålamod’ upp som ”förmåga att uthärda utan att bli irriterad”. I slutet av 1400-talet börjar ’saktmod’ skrivas med betydelsen ”stillsam och fredlig”.
Tidigt används alltså mod med dess avledningar för att beskriva inre förhållningssätt till livet. Dock finns element av yttre handling genom mod som tapperhet.
X-mod som inre förhållningssätt förstärks 1636 genom ’missmod’ som ”nedstämdhet som orsakas av negativ bedömning av en situation”, och året därefter, 1637, dyker ’vemod’ upp som ”stillsam saknad”. Därefter kommer 1713 ’ädelmod’ som ”ädelt sinnelag” och sedan ’svårmod’ som ”tungsinne” 1820 och ’jämnmod’ 1851 som ”sinnesstämning av behärskning”. Och därefter alltså det ”unga” livsmodet 1879.
Ordhistorik säger en del om stämningar och förhållningssätt hos svenska folket genom århundraden. Sociologiskt inriktade språkvetare skulle säkert kunna bidra. En trivial observation är begränsningen till skriftspråk och därmed till en skrivande minoritet.
Hur är det då med bibel och teologi? Livsmod är inte ett centralt ord i bibeln. Det finns bara på sex ställen i Bibel 2000 och då i Gamla testamentet (3 Mos 26:16, 5 Mos 28:65, Rut 4:15, 1 Sam 2:33, Ps 22:27, Ps 102:5). Detta kan vara en tillfällighet men signalerar måhända att ordet är ett barn av modernitet och subjektivism.
Livsmodet som teologi är central för Henry Cöster i hans Livsmodets språk (2009). Som väcker många tankar; genom analyserna av relationen mellan förklaring och förståelse av historiska förlopp, av samspelet mellan traditionen och den nödvändiga tolkningen av vårt aktuella liv men också av rättfärdiggörelsens innebörd.
Cöster ser livsmodet som medel mot, och alternativ till, mörker och död. Han återkommer gång på gång till denna centrala tanke hos Luther: det djupa syndafallet som bakgrund till att vi erbjuds livsmodets språk. Av nåd, gratis.
Nu kan Luthertolkningar ofta problematiseras, särskilt synen på relationen mellan nåd och natur. Svärtan hos Luther får var och en värdera. Känslan av skav inför livsmodet handlar nog om detta: Storleken på det elände mot vilket livsmodets språk ställs som alternativ och bot.
Skav eller inte; livsmodets äldre släkting, tålamodet (förmåga att uthärda utan att bli irriterad) behövs som komplement. Och kristna humanister, fyllda med hopp och förnuftstro, kan undvika missmodet (nedstämdhet orsakad av negativ bedömning av en situation).