Den sårbara sjukvården

29/1 2022 av Benny Fhager

Ämnen: , , ,

I Sverige  har vi cirka 2 vårdplatser på sjukhusen räknat på 1000 invånare. Detta är lägst inom hela EU. Medelvårdtiden är 5 – 6 dagar vid våra sjukhus. Vi har också förhållandevis lite vårdplatser för intensivvård. Coronapandemin har naket och brutalt visat sårbarheten i att ha så lite extrakapacitet att stå emot med medicinska katastroftillstånd och belastningar.


Ädelreformen 1992, med nedläggningen av långvårdssjukhusen och skapandet av särskilda boenden inom äldrevården, innebar i många fall en medicinsk nedrustning. I början fanns det fördelar med att specialisera sjukvården och ta bort de långa vårdtiderna. Den medicinska kvaliteten vid sjukhusen och bland allmänvården blev hög och är så alltfort. Man får bra vård i Sverige men tillgängligheten är begränsad.


Den svenska sjukvården är som kejsarens nya kläder. Dom finns inte, åtminstone är dom olitillräckliga. Att vårdplatserna är så få pressar också allmänvården, som får handlägga svårt sjuka patienter som kommer i retur efter några dagars vård  på ett sjukhus. Regionerna är 21 stycken och är för många för att ge en någorlunda jämlik vård. Läkarförbundet har länge önskat ökad statlig styrning för sjukvården.


Arbetsmiljön vid speciellt sjukhusen är ansträngd för alla yrkeskategorier. Kapacitetsbristen skapar en etisk stress på sjukvårdspersonalen. Detta tror jag är huvudorsaken till personalbristen som i sin tur ligger bakom ytterligare nedläggning av vårdplatser. En evigt pågående grottekvarn som sakta mal vidare. I bästa fall klarar man sej från dag till dag.


Gör om, gör bättre. Tillför mer resurser och ha som mål att se sjukvården i ett humanistiskt ljus. Marknadstänkande tär på sjukvårdens grundvärden som är att skänka lindring och bot.
Vi måste få en arbetsmiljö som bär och skapar arbetsglädje. Varje medarbetare läkare, undersköterska, sjuksköterska eller annan personal måste känna att den är en nyckelperson som är en del av en sjukvård som arbetar för allas bästa.