1/2 2022 av Anders Kristoffersson
Ordet pandemitrötthet dyker upp allt oftare, särskilt efter de senaste restriktionerna. När vi är trötta letar vi efter smitvägar. Är verkligen alla restriktioner nödvändiga?
Eller för att använda det ord vi lärt oss i pandemitid: Är de proportionerliga?
Vid proportionalitet ska vi fånga in alla effekter av varje åtgärd. Inte bara på smittspridning, utan också indirekta, ofta hälsopåverkande, effekter. På olika samhällsfunktioner och arbetslivet i stort, inte bara för de i sjukvården, utan också på alla andra områden. De senaste veckorna har kulturen lyfts fram. Effekter för kyrkor och religionsfrihet diskuteras sedan länge.
Detta är inte enkelt. Hur väger man ihop alla effekter? Hur kommunicerar man komplicerade samband, finner den effektiva pedagogiken?
På denna blogg har jag tidigare tagit upp risk och osäkerhet under pandemin (20-06-22), effekter för olika generationer (20-07-14) och skälen att vaccinera sig (21-05-20 och 21-12-20). Men omikron föder nya frågor och skapar konflikter mellan vaccinerade och ovaccinerade.
Så här ser det ut i dag: 1) Omikron är helt dominerande, 2) För vaccinerade ger omikron lindrig sjukdom; vaccin skyddar, nära nog undantagslöst, mot allvarlig sjukdom och död, 3) Vaccinerade med omikron bidrar till smittspridning och 4) Ovaccinerade kan genom omikron drabbas av allvarlig sjukdom och död.
De fyra punkterna drar åt olika håll. 2) kan inte, isolerat sett, motivera restriktioner för vaccinerade, undantaget de i riskgrupper och i vissa åldrar. Men 3) innebär att även vaccinerade ska följa restriktioner, något som förstärks av 4).
Det finns alltså en spänning mellan å ena sidan 2), å andra sidan 3)-4), där särskilt 3:an ställer till det. Och det ser vi nu. Spänningen kommer att stiga när andelen vaccinerade ökar: Varför ska en allt större majoritet bry sig om en allt mindre minoritet?
Till dels handlar detta om politik och under detta valår kommer politik att få stort utrymme. Elden i den politiska brasan kommer att ta fart efter att Coronakommissionen lämnat sitt slutbetänkande i slutet av februari.
Vänstersinnade personer ser, med varierande grad av paternalism, inte så stora problem med restriktioner. De lyfter särskilt fram solidariteten med vårdpersonal som slitit hårt. Då får enskildas friheter begränsas.
Jag hoppar över den konservativa högern. Hos liberalt orienterade, åt vänster eller åt höger, finns, förutom de oegennyttiga, vaccinvänner som vill ha rörelsefrihet för de vaccinerade, underförstått att ovaccinerade får skylla sig själva, men också ultraliberala anti-vaxxare som vill ha frihet bara för sig själva. De egennyttigas oheliga allians.
Vi har snart levt med pandemin i två år. Många av oss hoppas att omikron med dess lättare symptom signalerar att covid-19 snart går över i något liknande ”vanlig” säsonginfluensa. Livet borde väl äntligen få återgå till det normala.
Och nu låter det allt oftare som att normaliteten närmar sig. De senaste dagarnas tal om att vi närmar oss flockimmunitet med stormsteg är ett tecken, vissa epidemiologers besked om att vi borde sluta se covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom och blåsa av restriktionerna ett annat. Liksom de avundsjuka blickarna på Danmark som snart öppnar sitt samhälle. Allt detta föder en politisk kapplöpning mot att vara snabbast på pucken med frihet för alla. Och inte kan väl vintersportloven hotas ett valår? Eller?
Men vi kan inte utesluta att mer elaka varianter kan ställa till det. Och fortfarande finns covid-19 som hot mot ovaccinerade världen över, de som saknar vår sjukvård och vår starka ekonomi.
När pandemitröttheten breder ut sig ska vi hålla liv i hopp och tålamod. Och i solidaritet undvika såväl egennytta som alltför fromma förhoppningar om snabb övergång.
Och när övergången en gång kommer: Hur kommer vi att minnas pandemin, som individer, och som samhälle? Vad har vi lärt oss om beredskap och om samhällets organisation? Och om oss själva?