23/2 2022 av Sten Högberg

Ämnen: evangelikal, evangelisk, evangelium

I en flash-annons på min mobil nyligen gjorde tidningen Dagen reklam för en artikel som berättade att samfundet Evangeliska Frikyrkan (EFK) skulle lämna samarbetsorganisationen Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) i syfte att bli mer evangelikala. Jag blev mycket konfunderad. Då jag inte ansåg mig ha råd att prenumerera och inte hade lust att köpa lösnummer, så fick jag nöja mig med rubriken. Jag tror du som läsare förstår att jag inte kommer att kommentera en artikel jag inte har läst. I stället vill jag kommentera den dans av personliga associationer till innebörder i de tre begrepp jag satt som rubrik. Det som först gjorde mig konfunderad, var att jag helt nyligen läst på Wikipedia vad SEA i korthet stod för: ett nätverk för den evangelikala rörelsen i Sverige. De arbetar för en bibeltrogen, konservativ bibelsyn och fokuserar på att göra motstånd mot liberal bibelsyn hos andra kristna, och mot flera politiska sekulära samhällsförändringar kring HBTQ och fri abort.
Själva beskriver SEA sig själv som en organisation som arbetar på att förvandla Sverige utifrån sin vision: att bidra med evangelikal teologi i församlingsarbete och samhällsdebatt; att vara en konstruktiv kraft för evangelikala perspektiv i dialog och debatt; att förmedla impulser från den växande världsvida evangelikala gemenskapen.
Evangelium är ett grekiskt ord för ”glatt budskap” eller goda nyheter som ges till någon som i stunden fruktat det värsta.  Evangelisk är en självbeskrivning från de kristna kyrkor och samfund som vill berätta att det Jesus gjorde och sade till sin samtid för tvåtusen år sedan och som berättats vidare genom hans efterföljare – är just goda nyheter för mänskligheten. Evangelikal är det engelska eller amerikanska ordet för evangelisk och borde ha samma innebörd eller färgas det av andra principer?
En evangelisk frikyrka vill bli mer evangelikal genom att lämna ett evangeliskt nätverk som vill göra Sveriges kristna och sekulära, mer evangelikala. Vad är det för extra ramverk kring evangeliet som förväntas?

Min farfars far Johan Gustaf Högberg var en i den lilla grupp män som var anställda i administrativa tjänster och servicetjänster på Söderfors Bruk och som blivit ’väckta’ av en präst, som under sommarferie på Västkusten blivit ’väckt’ av den nyevangeliska väckelsen som svepte över Sverige. Han var en av flera bruksskomakare i Söderfors. Han och hans vänner tog sig på hemliga vägar till förbjudna konventiklar djupt inne i skogarna, där man fick lyssna till en predikant som förklarade orden på ett annat sätt än prästerna och där de som ville kunde dela sina egna insikter. När tillräckligt många i Söderfors blivit väckta förhandlade den lilla ledande gruppen med Brukspatron om att få bygga ett missionshus på brukets mark. Det gick så småningom. Det sades att Brukspatron litade mer på att dessa beskedliga ’väckta’ skulle kunna göra nytta på orten än baptisterna som var så uppstudsiga mot överheten.
Så kom det sig att min far Martin Högberg växte upp i början av 1900-talet i en söndagsskola som hans farfar drev i faderns skomakeri i Mandal. Han fick växa upp i en juniorförening där man fick lära sig demokratisk föreningskunskap, där flickor och pojkar ansågs jämlika. Där de fick lära sig ta gemensamma beslut under överinseende av vuxna ledare som älskade sina ungdomar och ville förmedla till ungdomar den tro på sig själva och sina innersta tankar om rätt och fel – värden som den nyevangeliska väckelsen kring Jesusgestalten i bibeln hade gett dem. Ungdomarna ansågs tillräckligt andligt myndiga, men skulle stöttas i att växa och mogna till ansvariga vuxna.
Gudsbilderna förändrades från en vredgad Gud som måste försonas genom lydnad mot överhet, syndabekännelser och bot – till en Gud som överflödade av kärlek till alla sina barn, till allt skapat och genom Jesus visat att människan inte behövde blidka Gud utan försonas med sin inre människa, sin ande eller själ.
Folkrörelseväckelsen i Sverige blev en oblodig revolution som förändrade landet och samhället och som också förändrade Svenska kyrkan i en demokratisk riktning och till en annan ledarsyn.

Det som bekymrar mig är att de folkrörelsekyrkor som bildat Equmeniakyrkan sakta driver i en riktning mot svagare demokrati och större acceptans för auktoritära ledare. Orsaken till det är flera. En orsak är inflödet av en amerikainspirerad fundamentalistisk väckelse kring förra sekelskiftet, framför allt inom baptismen som splittrades av Örebrobaptisterna och Pingstväckelsen.
En annan orsak är ett sedan länge minskat intresse för att själv läsa bibeln och tolka dess texter vilket lett till ett beroende av teologer och andra auktoriteter, som mer eller mindre lär ut absoluta sanningar om kristen tro, svåra att förhålla sig kritiskt till för den oinformerade.
En tredje orsak är att en naiv syn på ekumenik breder ut sig i nutid.  Ekumeniska projekt där bland andra SEA:s medlemsorganisationer, där bland andra EFK och Trosrörelsen ingår, aktivt påverkar andra samfund och församlingar mot en evangelikal tolkning av evangeliet. De för fram en tolkning som förordar avståndstagande från människor som anses leva i synd, som mer eller mindre förordar bokstavstrogen bibeltolkning som ofelbar. Det är en tradition som skapar auktoritära ledare som ’vet’ vad Gud välsignar och inte välsignar – Gud som en sträng domare.
Mot detta en läsning av Jesus som meningstroende och inte bokstavstroende, där man uppmärksammar att han aldrig förbannade enskilda syndare men bekräftade deras egen insikt om synd utan att avkräva bekännelser, samtidigt som han befriade dem från den skuld och skam som spärrade vägen för deras relation till Gud. Gud som en förlåtande och stöttande förälder. En gudsbild som är betydligt närmare evangeliet än de evangelikala fundamenten.