27/2 2022 av Anders Kristoffersson
Putin har inlett krig mot Ukraina och beskriver det med nyspråkstal á la George Orwell (Grisfarmen) som ”militärteknisk operation”. Han talar om ”demilitarisering” och ”denazifiering” och uppmanar ukrainska soldater att vända sig mot sina ledare som varande ”narkomaner” och ”nynazister”.
Nu strömmar solidaritetsuttrycken mot det ukrainska folket, från regeringar men också från enskilda. På kort tid har mycket stöd mobiliserats. Men hur ska mobiliseringen bestå?
Den polskfödde Marciej Zaremba har frågat hur långt den västliga solidariteten kommer att kunna sträcka sig (DN Kultur 220225). Zaremba känner den sovjetiska mentaliteten. Putin har länge kritiserat västländerna för deras enligt honom depraverade kulturyttringar, exempelvis inställningen i hbtqi-frågor. En kritik rotad i nationalistiska idéer och med stöd av en reaktionär rysk-ortodox kyrka i Moskva. Så här beskriver Zaremba Putins syn på oss och hur vi ska förhålla oss:
”I hans ögon är vi bortskämda folk som vet priset på allt men värdet av ingenting: hjälplöst beroende av tempererade lokaler, fulla butikshyllor och i övrigt korrumperade av en narcissistisk idé om frihet. Han blev säkert uppmuntrad av att se hur många fransmän och tyskar som gick ut på gatorna för att protestera mot covid-restriktioner. Hur många kan han få ut på torgen när det blivit elransonering och hans hackare lamslagit sjukhusens datasystem? Hur många européer inser vad som står på spel i Ukraina?
Ingen som vet. Det är väl därför som USA:s och EU:s ledare inte tordes att ta till sanktioner hårda nog för att avskräcka Putin från attacken. Nu är det för sent att stoppa kriget. Men det är inte för sent för att stoppa Putin. Fortfarande vet vi inte om Europas folk är beredda att bjuda motstånd genom att uthärda allt från ransonering till cyberattacker. Ingen av våra ledare har haft mod att ställa oss den frågan. Och ännu mindre – vågat besvara den själv.
Nu har det blivit för sent också för den sortens politiker som går genom livet med ett fuktat finger i luften. För att rädda freden i Europa krävs det ledare som vågar sätta sin framtid i pant, som Winston Churchill den gången. Någon som förmår att appellera till både hjärna och hjärta, till stoltheten och modet, göra klart för oss vad som står på spel och varför priset är nödvändigt att betala.”
Vi ska vara beredda på att behöva betala ett pris därför att sanktioner inte bara träffar Putin och Ryssland utan indirekt även oss själva. Den ryska ekonomin är sammanvävd med världens och dess marknader för varor, tjänster och kapital. Det gäller Europa och det gäller Sverige. Visserligen är vi mer självförsörjande på energi än Tyskland men liksom övriga länder är också vi våra ekonomiska band till Ryssland. Och cyberattacker och andra störningar kan leda till ekonomisk nedgång.
I förlängningen kan priser och räntor gå upp, värden på aktier och fastigheter falla, konsumtionen dämpas och arbetslösheten öka. Nu är den ryska ekonomin liten globalt sett så risken för recession (negativ tillväxt) ska inte överdrivas. Men solidariteten inom EU har redan prövats eftersom länderna skiljer sig åt i sitt beroende av Ryssland.
Hur ska bördan av solidariteten med Ukraina fördelas? I första hand rör det inte kostnader för flyktingar, i sig viktiga att bära gemensamt, utan kostnaderna för energi, för andra fördyringar och genom arbetslöshet och sjunkande inkomster.
Är vi svenskar beredda att betala ”värnskatt” till EU för att finansiera solidariteten med det ukrainska folket? Och/eller är vi beredda att betala högre skatter i Sverige? Det är lätt och angeläget att stödja Röda korset, Läkare utan gränser och/eller Act Svenska kyrkan i deras arbete att lindra ukrainarnas lidande. Det är lätt och angeläget att delta i demonstrationer i Sverige, mycket lättare än i S:t Petersburg eller i Moskva. Att klippa in den ukrainska flaggan i profilbilden i Facebook är lätt att göra, ger mig och andra viss tillhörighet, men kostar inget.
I grunden handlar detta om vilka materiella uppoffringar som kan behöva göras i försvaret av demokratiska värden. För inte är vi, som Putin tror, ”bortskämda folk som vet priset på allt men värdet av ingenting”? Socialantropologen Scott Atram, som studerat konfliktorsaker och drivkrafter bakom bl.a. islamisk terrorism, har påtalat frånvaron av heliga värden i de västliga demokratierna som ett problem vid försvaret av dessa.
Demokratiska värden är, allmänt sett och på hemmaplan, självklara att värna men stödet för dem i andra länder kan vara tunnare. Måhända missvisande men här dyker berättelsen om änkans gåva (Mark. 12: 41—44) upp som en signal till självrannsakan. En rannsakan som gäller varje enskilds frivilliga gåva av sitt överskott men också de politiska beslut där vi som medborgare ska lämna våra gemensamma bidrag, via skatter och på annat sätt. Det finns ett nödvändigt samspel mellan de två nivåerna, de enskildas och den politiska offentlighetens, båda lika viktiga. För en uthållig solidaritet.
Om Putins aktivering av de 6000 kärnvapenstridsspetsarna rör sig bortom det absurdas och ondskans alla gränser vänds förstås allt tal om uthållig solidaritet och uppoffringar på ända. Då rör vi oss istället mot logiken i Stanley Kubericks Dr. Strangelove.
För övrigt påminner Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj om drottning Ester i en av Fastlagssöndagens gammaltestamentliga texter, Ester 4:12-17.