9/3 2022 av Anders Kristoffersson
Putins plågande och dödande i Ukraina gör det mesta perifert. Det som började för två veckor sedan kommer att fortsätta länge. Såvitt inte sanktioner snabbt skulle framkalla en revolt i Ryssland. Men då behövs mer effektiva åtgärder som återverkar på oss själva; priset på solidaritet och på försvaret av demokratiska värden går upp. Kommer tillräckligt många att vara beredda att betala det priset? Putin spekulerar i ett Nej.
I den nya osäkerheten ska vardagen ändå fortsätta liksom anekdotiskt bloggande kring mindre angelägenheter.
Under två års enahanda pandemipromenader längs och över Ume älv har jag av och till sökt följa Ingemar Hedenius (1908—1982). Inte som filosof men väl hans gångart, bakåtlutad med blicken lyft. För en senior med pumpstavar blir gången gärna framåtlutad med ögonen mot marken.
Minnesgoda Uppsalabor erinrar sig Hedenius från den stadens gator. Vi andra kan läsa idé- och lärdomshistorikern Svante Nordins fina biografi, Ingemar Hedenius, en filosof och hans tid (2004). Där finns foton på Hedenius. I sitt yttre liknade han högerns Allan Hernelius som av Aftonbladets satiriske signatur Struve (Gunnar Fredriksson eller Dieter Strand) beskrevs som riksdagens ”enmansprocession”. De två var förstås inte lika varandra i övrigt. För Struve var Hernelius ”en av de aggressivaste reaktionärer som fötts i Tidaholm”. Hedenius, däremot, föddes i Stockholm, växte upp på Östermalm och var inte reaktionär utan snarast en borgerlig radikal. Så man kan vara framåtsyftande och bakåtlutad. Detta sagt utan att värdera Hedenius kritik av kristen tro.
I Uppsala fanns också den skarptungade professorn i nationalekonomi, Tord Palander (1902—1972), av Bertil Ohlin i en runa beskriven som svensk nationalekonomis under 1900-talet främste kritiker. Antalet disputerade blev också mycket få under Palanders professur. Med bakgrund som ingenjör från KTH och kunnig i fysik frågade han en gång Hedenius om varför denne inte föll baklänges och antog att det berodde på viktfördelningen mellan huvud och buk. Hedenius var inte Palanders ende ovän.
Vi som sett filmer med bröderna Marx minns hur broder Groucho rör sig snabbt och framåtlutad. Nära att trilla framstupa. Groucho Marx var varken reaktionär eller progressiv utan anarkist.
Så långt bakåt- och framåtlutade människor. Men hur är det med organisationer? När Sverige 1995 kom in i EU stötte jag på bilden av EU som en cykel som måste röra sig framåt. Det finns ju en gräns för hur sakta cyklar kan röra sig utan att de välter.
Utan utveckling, genom ett allt djupare samarbete mellan alla medlemsländer, skulle alltså EU stagnera och gå isär. Nu samlar Putins överfall på Ukraina en union som sedan flera decennier tillbaka visar tecken på splittring: Euron 1999 som skiktade länderna. De nya medlemmarna 2004—2013 med deras annorlunda (eller brist på) demokratiska traditioner, rotade i ett postsovjetiskt tillstånd i flera länder, skapade ytterligare avstånd. Brexit 2020 ökade det. Kanske förenar Putin det splittrade.
EU:s utveckling handlar alltså inte bara om ekonomi utan också om möten mellan sinsemellan olika kulturer som ändå delar vissa demokratiska grundvärden.
Individers och samhällens lutningar och hastigheter har uppmärk-sammats av den tyske sociologen Hartmut Rosa; Carl-Göran Heidegren, sociologiprofessor i Lund, introducerar honom i Signum (2019).
Rosa (2005) ser våra samhällen som präglade av alienation och social acceleration.
Begreppet alienation finns redan hos den unge Karl Marx: Ett resultat av människors möte med produkterna av egnas och andras arbete i ett kapitalistiskt samhälle med dess svåröverblickbara arbetsdelning och lönearbete. Som för Marx också gav främlingskap inför andra människor: Där vi tenderar att se varandra som ting. För mig dyker Martin Buber upp: Den instrumentella Jag-Det-relationen tränger undan den personella Jag-Du-relationen.
För Rosa har social acceleration tre delar, teknisk acceleration, ökande takt i sociala förändringar (livsstilar, moden) och allt snabbare livstempon (”tiden räcker inte till”). De tre ”accelerationerna” förstärker varandra och vilar på ekonomi, på kultur där det eviga livet förlorats och bara jordelivet kvarstår (jfr. Martin Hägglunds Vårt enda liv (2020)) och på att vi socialt delas upp i olika funktioner i ett alltmer komplext samhälle.
Cykeln far fram allt snabbare i ett evigt Tour de France och inte som en långsam EU-cykel.
Rosas bilder är suggestiva, som metaforen rasande stillestånd, illustrerat av löpbandet på gymmet där allt snabbare steg krävs för att man inte ska ramla av. Personlig identitet beskrivs som situativ där alla dörrar för olika handlingsalternativ hela tiden ska hållas öppna. Politiken, i sin tur, blir reaktiv utan visioner och där en med nödvändighet tidskrävande demokrati hotas: Ett jagande efter vind utan tid för samtal, vila och eftertanke.
Rosa målar en dystopi där allt rör sig mot ättestupa och ekologisk kollaps. Men enligt Heidegren finns också en senare Rosa (2016) med en sociologi för det goda livet. Han lanserar resonans som alienationens motpol. Resonans sägs vara det som gör livet värt att leva, något som förutsätter dialogiska förhållanden mellan människor. Återigen anmäler sig Bubers Jag och Du, denna gång som ett hoppets ideal.
Kan de goda resonansernas utopi kan segra över alienationens och den sociala accelerationens dystopi? Hur ska gemenskaper och politik kunna bromsa löpbandet och staga upp EU:s och andras cyklar? Är det dags att gå upprätt utan att luta sig framåt eller bakåt? Måhända ändrar kriget i Ukraina villkoren för detta.