23/3 2022 av Sten Högberg

Ämnen: det kristna icekvåldet, Ukraina

För flera år sedan kunde vi följa ukrainarnas ickevålds-kamp för att få ansluta Ukraina till EU. Majdan-demonstrationerna 2013-2014 påminns vi om genom en dokumentär som finns på SVT Play. Vi har i närtid fått följa ickevåldskampen mot Lukasjenko i Belarus, som nu ligger i medieskugga. Vi följer just nu ukrainarnas militära motståndskamp mot överlägsen rysk invasion. Även om ukrainakampen gått över i militärt försvar, så rymmer den ett stort mått av ickevåldsmönster. Vad är ickevåld i krigets skugga? 

Vi befinner oss i ett intensivt propagandakrig, där ställningstagande för den ukrainska kampen har blivit alltings mått i vårt land. Det är en sida av den kollektiva anda som kan växa och spridas i ett land när en kris blir påtaglig. Vi ser just nu en ökande solidaritet med Ukrainas kamp för självständighet gentemot Ryssland, ett ökande hat mot rysk militär och mot Rysslands president men också ett växande hjärta för att ta emot ukrainska flyktingar. Samtidigt en växande oro för att själva drabbas av krigets fasor och därmed ett ropande efter starkare försvar och starkare garantier att få hjälp av allierade. En vaksamhet är nödvändig. 

Jag vill reflektera över ickevåldet, som är ett underliggande ideal inom den kristna världen, men som man gärna håller tyst om när hotet om militärt våld växer vid horisonten. Det är naturliga reaktioner som vi inte ska förbanna eller kritisera, utan med respekt hantera hos oss själva och vår omgivning. Ickevåldsidealet är ingen självklarhet i den kristna världen. Jag tycker mig subjektivt se ett starkare ickevåldsideal bland liberala än bland konservativa kristna, men det finns i bägge grupperna. Mindre bland nationalistiska kristna än bland universella eller internationalistiska kristna. Jag tycker mig se en ickevåldsmentalitet bland många kristna som mer är ett snällhetsideal präglat av rädsla för våldets konsekvenser, än ett kampideal präglat av oräddhet för våldets konsekvenser. Dessa uppfattningar är givetvis subjektiva generaliseringar utan djupare studier och analyser, men känns ändå viktigt att sätta ord på i det jag här vill formulera. 

Det kristna ickevåldet är knutet till Jesus tal om att ”älska sina fiender” och att ”be för dem som förföljer”. Även Jesusorden i bergspredikan om att ”Vända andra kinden till” med flera liknande råd från Jesus kring hur den galileiske bonden bör hantera de romerska soldaternas mer eller mindre lagliga förtryck. Orden från Getsemane till den lärjunge som tog till svärdet; ”Den som tar till svärd kommer att dö av svärd” finns också med som underlag i det 2000-åriga byggandet av kristet ickevåld. Det är ord som lätt uppfattas som radikala och nästan omöjliga för en vanlig människa att leva upp till. Men på senare tid har vi sett just denna radikalitet i vårt närområde.  

Går det att förstå vad den påstådda fiendekärleken består av. Kanske bör vi skilja på fiender inom och fiender utanför vår upplevda VI-grupp. Alla har vi en mer eller mindre medveten VI-grupp som vi relaterar oss till. Omfattningen av den beror på vår relations-mognad eller om vi så vill, vår andliga mognad eller tros-mognad. Mognadsforskare kan beskriva en spännvidd för VI-gruppens expansion från spädbarnets vårdnadshavare och familj via klass, tradition, religion, nation som VI-grupp, till mänskligheten och allt levande på jorden som VI-grupp. Lever man med den vidaste VI-gruppen menar mognadsforskare att man klipper alla  solidaritetsband med tidigare Vi-grupper och är beredda att offra livet för den. Ytterst få kan omfatta en sådan VI-grupp. De flesta av oss stannar halvvägs. De som når en hög mognad gör det främst för att de ofta med stöd av andra omedvetet tar sig igenom de sociala hinder för livet som reser sig. Sådana hinder kan vara allt från sociala konventioner till politiskt förtryck. När Jesus talar om att ”älska sina fiender” så är det en motsats till att ”förbanna sina fiender”. Det handlar inte om att tycka om eller vara snäll, utan ha respekt för motståndaren makt och samtidigt ha respekt för att de är människor och därmed Guds barn. Att inte låta rädsla och fruktan styra sina handlingar så att man har beredskap att kunna stå kvar med stark självrespekt och därmed ingjuta respekt hos sin fiende. Ickevåld handlar alltså inte om att undvika att utsättas för våld men av respekt för sin motståndare inte själv använda sådant våld som skadar eller kränker.  

Det behövs olika strategier för att klara detta mot fiender eller motståndare inom vår uppleva VI-grupp och utanför denna. När en nation, en grupp eller en människa utanför vår VI-grupp attackerar oss eller till och med tar makten över oss och hindrar oss att leva det liv vi önskar, då handlar ickevålds-kamp om att stå kvar och stå i vägen och riskera att dö i stället för att fly och riskera att förlora sin självrespekt. Ickevålds-kamp handlar inte om att ”illa fäkta”. Den som ändå tvingas fäkta, alltså försvara sig med våld, bör vara tränad i att fäkta för att hindra någon att döda oskyldiga med det egna livet som det yttersta priset. Den som gör det har gett upp ickevåldskampen för att skydda dem som kämpar utan vapen. Kristenheten har sedan 300-talet e Kr erkänt rätten att försvara sig med vapen, men att döda och kränka är alltid en synd som behöver sin försoning för att försvararen ska bli hel igen. 

Ickevåld kräver träning i att kontrollera sin rädsla och sin fruktan, att veta vad man tror på och försvarar, att ha hög tillit till dem man samverkar med och genomföra ickevåldskampen tillsammans med alla tillgängliga goda krafter. Det är aldrig ett effektivt sätt att erövra makt eller vinna en strid. Det är en metod att behålla självrespekt och människovärde då man på grund av en alltför stark övermakt tvingas in under maktens stövlar. Ickevåld är en långsiktig kamp för överlevnad av livets grundstenar: tillit, kärlek och fri samverkan. Det vi kallar för demokrati.