1/4 2022 av Anders Wesslund

Ämnen: Fridays for future, Gállok, Helena Granström, ilska

Hur gör en med ilskan? För många av oss är relationen till ilskan komplicerad. Jag blir upprörd eller arg över något men vill kanske inte tillstå det eller i varje fall inte visa det. Eller så upprörs jag samtidigt som jag känner vanmakt. Min ilska är då okej för mig men jag saknar makt att använda den eller nå fram till dem det berör. Som nu under kriget. Hur många är vi inte som projicerar både vår ilska och vanmakt på Putin när vi möts av bilderna, rapporterna och människor under belägring eller flykt?

Författaren och kulturskribenten Helena Granström håller ett lovtal till ilskan i sin krönika i God morgon världen 27/3. På det personliga planet är den undertryckta ilskan den enda som är farlig, både för individen själv med bitterhet och depressivitet som följd och för andra. Ytterst är den outhärdlig, och jag kommer att tänka på alla självmord men även rasande våldsdåd av enskilda på skolor, som senast på Malmö latinskola. Undertryckt ilska.

Ilskan som däremot direkt kan få utlopp är därför livsviktig för den enskilde. Den är också den kraft som har störst potential att omvandlas till kollektiv handling. Den är ångestens och rädslan motsats och Helena Granström uppmanar oss nu i klimatkrisen att istället för mer klimatångest över våra resor, vårt köttätande och shoppande rikta vår ilska mot det system som får oss att förstöra förutsättningarna för mänsklighetens överlevnad genom att vara ”som folk är mest”. Ungdomarna har kommit längre än oss äldre. De agerar, de vänder sig mot de aggressiva oljebolagens lobbying och tillväxttillbedjande politiker. Sakpolitisk är det bättre av vi blir fly förbannade på dem än navelskådar varenda av våra enskilda klimathandlingar.

Oj, vad jag känner mig träffad. Så mycket lättare det är att knyta näven, tycka saker och vara självrättfärdig med mitt begränsade köttätande än att delta i Fridays for futures veckovisa demonstration – eller vad det nu är för aktiv handling som utmanar.

Alla har vi inte möjlighet eller vilja att demonstrera. Vi vill ändå vara med. Ilska som konstruktiv handling kan omvandlas till mina ekonomiska bidrag till dem som agerar. Eller ett stöd i Facebookgrupper till dem som står upp för livet och klimatet. Jag tycker uppriktigt illa om Littorin och Beowulf, riskkapitalbolaget, som vill exploatera i Gállok utanför Jokkmokk. Jag känner avsky för Thorwaldssons försvar och motivering för regeringens beslut. Mina känslor är starka. (Här finns länk till den som vill ta del i motståndet: https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk/)

Den kristna tron uppmanar genom att tro. Tro som handlingen, som utmanar rädslan. Som vet var fienden finns. Som övar självbehärskning – låter känslorna komma ut men omvandlar dem till politisk handling – med respekt för motståndarna som människor. Står upp, står emot deras argument.
Tro som leder till att livet segrar.