6/4 2022 av Erik Lundgren
Vid infarten till franska byar finns ofta en stenpelare med namnen inristade på dem som dog under världskrigen. På TV-bilderna från Butja ser vi döda kroppar, men inga namn. De dog genom nackskott. I församlingskyrkorna hör vi ofta namnen på avlidna i församlingen. Många har haft långa liv, men jag reagerar när någon avliden var i trettio- eller fyrtioårsåldern. Sjukdom eller olycka, tänker jag men inte naturlig död.
Stater förfogar över medborgarnas pengar och liv. Genom demokratiska beslut tar staten in skatt, som kan gå till försvaret (2% av BNP). Staten ålägger medborgarna värnplikt, som innebär att med risk för liv lära sig hur en fiende dödas. Jag är nu för gammal för att krigsplaceras, men 5-årsöverlevnaden för en icke-krigsplaceringsbar person är inte särskilt lång. Döden, livets slut, har genom världshändelserna plötsligt fått en ny, påtaglig realitet. I välfärdssamhället dör vi en naturlig död.
De franska stenpelarna, Butja-bilderna eller familjetrauman i judiska familjer står i kontrast till det vi hör i våra kyrkor om det eviga livet. Jag tror att det eviga livet handlar om vårt liv innan döden, det som vi lever här och nu bland vänner, anhöriga och samhället. Det eviga livet är skilt från döden.