22/4 2022 av Anders Kristoffersson
I år är det 58 år sedan vi fick ett samhälle i Sverige. Jag återkommer till det men först några stora frågor med korta skisser till svar.
Finns samhället? Är det något mer än dess individer? Finns stabila mönster som kan beskrivas och förklaras? Är mönstren mer värda än personlig information om samhället, ibland kallat ”anekdotisk”, som vi var och en som enskilda medborgare bär på? Är det elitistiskt att ställa dessa mönster mot allas våra enskilda föreställningar?
Margaret Thatcher svarade nekande på den första frågan: ”There is no such thing as society. There are individual men and women and there are families”. Orden ingår i den (ny-)liberala förkunnelse som lyfter fram individens ansvar för hela sitt liv och som avvisar samhälleliga, strukturella, förklaringar av framgångar och misslyckanden. Denna atomistiska samhällssyn, utan samhälle som meningsfullt begrepp, avvisar sociala förklaringar till mänskligt beteende. Det var kanske ingen tillfällighet att Thatcher var utbildad kemist. Därmed inte sagt att alla kemister är nyliberaler.
En (ny-)liberal samhällssyn skiljer sig från såväl en socialistisk som ser klasser som grundelement i analyser som en konservativ med dess föreställningar om samhället som en organism.
För att kunna tala om samhälle är det rimligt att kräva att det kan beskrivas genom vissa stabila mönster. Helst ska mönstren också kunna förklaras.
Filosofen och sociologen Alasdair MacIntyre (1929-), som tidigt intresserade sig för relationen mellan kristendom och marxism (Marxism and Christianity (1968) är en sen version), förnekar i sin moralfilosofiska traktat After Virtue (1981) att det finns stabila mönster i ett kapitalistiskt samhälle. Det är därför omöjligt att planera ekonomin under kapitalismen; utvecklingen är så instabil att kunskaper om centrala samband saknas.
MacIntyre avvisar i After Virtue marxismen som morallära. Men som allt mer uttalad augustinsk-thomistisk, dygdetisk, katolik förenar han ändå sin kristendomstolkning med en marxistisk samhällssyn men alltså utan dess moral- och människosyn. En helt annan position än Martin Hägglunds i hans Vårt enda liv; sekulär tro och andlig frihet från 2019 (se min bloggpost 2020-11-06). Hägglund följer marxismens samhällsanalys och dess moral- och människosyn i sin kritik av en kristen livstolkning som moraliskt uppgiven.
Thatcher var kemist. Hägglund är litteraturvetare. Båda talar om samhället. Nu finns inga enkla samband mellan profession och förståelse av samhället. Men som samhällsvetare, nationalekonom, ser jag andra perspektiv. Trots vad MacIntyre säger finns vissa ekonomiska och sociala lagbundenheter. Det finns gap mellan yta och djup. Det finns paradoxer.
Gapet mellan yta och djup kan handla om något så enkelt som ords makt över tanken. Exempelvis betalas inte bolagsskatt av bolag utan av löntagare. Detsamma gäller för arbetsgivaravgifter: Ekonomiska mekanismer gör att bördan av dessa skatter vältras över, reducerar löntagarnas (real)löner. I debatter glöms detta gärna bort.
Paradoxer kan handla om samspel mellan ekonomi och samhälle. Kjell-Olof Feldt klagade en gång över att reformer bara kan genomföras i goda tider när de inte framstår som nödvändiga. Och när de väl blir nödvändiga är de inte politiskt möjliga att genomföra. Ekonomi är inte bara ”ren” ekonomi utan politisk ekonomi.
Inför ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap möter en annan paradox: Magdalena Andersson hävdade några dagar efter krigsutbrottet 24 februari att en svensk ansökan om medlemskap skulle verka destabiliserande. Hon blev hånad för det. Men hon uttalade bara en första ordningens sanning i all tidigare säkerhetspolitisk analys, att byte av säkerhetspolitisk regim ska ske i tid av säkerhet, när bytet inte anses angeläget, men ska undvikas när det råder osäkerhet. Ytterligare ett politikens Moment 22.
Vi får se om våra politiker byter fot i spåren av finsk omorientering och under intryck av all förintelse och förstöring i Ukraina. Om detta är rätt eller fel är en öppen fråga. För egen del lutar jag åt att det är rätt. Men det är (nästan) alltid möjligt att väga samman motverkande faktorer på olika sätt.
Åter till rubriken om samhället, dess existens, vad vi kan veta om det och hur det formar oss. Det liknar frågorna om Gud: Finns hen, vad vet vi om hen och hur formar oss hen?
Denna lite fåniga parallell mellan Gud och samhälle är intressant för kristna humanister. Förbundet hette före namnbytet 2011 Förbundet för Kristen Humanism och Samhällssyn. Bytet motiverades nog bl.a. av att engagemang i samhället var så självklart att det inte behövde uttalas öppet. Samhällssyn låter dessutom lite ålderdomligt.
Men efter namnbytet finns samhället kvar. Liksom behovet av analyser och av samtal kring hur samhället formar oss moraliskt. Relationen mellan tro och vetande rör inte heller bara vårt vetande om naturen (det må vara evolution, kognition eller kosmologi) utan också de stiliserade bilderna av människan i olika samhällsvetenskaper.
Hur är det då med vårt 58-åriga samhälle? 1964 inrättades samhällsvetenskapliga fakulteter vid svenska universitet. Först då samlades ämnen med gemensamt stoff i en särskild organisation. Tidigare hade stoffet setts som alltför splittrat och ofullgånget. Ämnen som nationalekonomi, statistik och statsvetenskap hade funnits tidigare. Men då låg de under humanistisk, naturvetenskaplig eller juridisk hatt.
Sedan fanns det förstås, utanför akademin, ett svenskt samhälle även före 1964. Med sina mönster, sina gap mellan yta och djup, sina paradoxer och sina normerande miljöer.