30/4 2022 av Lars Söderholm
För en tid sedan såg jag en intervju med författaren Alva Dahl. Hon talade om sin bok om Gunnel Vallquist. Alva Dahl berättade om hur Gunnel Vallquist med åren alltmer drogs åt den ortodoxa kyrkan, mot det kontemplativa djupet i dess andliga tradition. Jag minns själv hur hon vid ett möte i Kristen humanism talade om den ortodoxa traditionens värde. Hon menade att det var den ortodoxa kyrkan som hade rätt i den infekterade frågan om filioque, frågan om Anden utgår från Fadern och Sonen eller enbart Fadern.
Sedan mer än två månader befinner sig nu Ryssland i krig med Ukraina, ett anfallskrig.
Ett par veckor innan kriget började läste jag Anna Lena Lauréns bok Sammetsdiktaturen. Hon tecknar en mycket livfull bild av vardagslivet i Ryssland. Det som mest slår mig är den osäkerhet om vad som är sant som präglar människors vardag i Ryssland. Hon berättar att många drar den felaktiga slutsatsen att situationen är densamma i alla länder: inga politiker går att lita på. Så hittade jag Per-Arne Bodins bok Ryssland och Europa. En kulturhistorisk studie. Den är skriven redan 1993, så sista kapitlet i boken är nu överspelat. Men boken i övrigt är mycket intressant läsning. Bodin ger en idéhistoria över Rysslands utveckling och en idéhistoria som innefattar den andliga dimensionen.
Kievriket kristnades på 900-talet i den bysantinska traditionen. Gudstjänsten präglas av stor skönhet. Många av oss har tagit del av ortodox körmusik. Den är ytterst uttrycksfull, meditativ och uttrycker både lidande och glädje, allt präglat av skönhet. Själv har jag flera gånger varit med och sjungit i Rachmaninovs Vesper.
Det är en djup, kontemplativ andlighet. Den ryske teologen och filosofen Pavel Florenskij, verksam i början av 1900-talet, menade i en jämförelse att väst från och med renässansen bara varit intresserad av verklighetens yta.
Hesychasmen präglade den östliga ortodoxa traditionen från sen medeltid. Ordet kommer från det grekiska hesychia, som betyder vila stillhet. Det är en mycket gammal meditativ andlig tradition, troligen med rötter i Egypten på 300-talet. Den omfattar Jesusbönen och en central tanke och erfarenhet är det oskapade ljuset. – Kväkarna talar om det inre ljuset. – I Ryssland sökte munkarna tystnaden i naturen, i samklang med naturen.
Denna mycket djupa kontemplativa mystik bejakar livet men har begränsad öppenhet för vardagens behov och samhällslivets behov. Bodin berättar också om det ryska munkidealets handfallenhet inför ondskan. Här kommer Idioten av Dostojevskij för mig.
Bilden – ikonen – vann över ordet i den ortodoxa traditionen. Ordet uttrycks genom kyrkoslaviskan, som är högtidlig och poetisk men är främmande för att uttrycka vardagslivets frågor.
Det grekiska språket nådde inte in i Ryssland, inte heller kunskapen om antiken, dess filosofi och rationalitet. Inte heller den romerska rätten.
Renässansens återupptäckt av antiken i Västeuropa möttes av ett tydligt avståndstagande i Ryssland. I början av 1700-talet genomförde Peter den store kraftfulla förändringar i Ryssland i riktning mot Västeuropa och Upplysningen. Det väckte starkt motstånd. Mycket intressant läsning erbjuder Elena Namli i boken Kamp med förnuftet där Dostojevskij och litteraturvetaren Michail Bachtin (1895-1975) brottas med den västerländska rationalismen som de menar distanserar människor från den direkta verkligheten.
Redan under medeltiden präglades det västeuropeiska tänkandet av tre poler: Det goda och det onda men också en tredje pol som varken var ond eller god, eller ännu inte avgjord som ond eller god. Dessa tre poler kommer till uttryck i Himmel, Helvete och Skärseld. Den tredje polen skapar en möjlighet till företeelser och idéer som varken ses som onda eller goda. Där kan de växa till sig och förändras.
I det ortodoxa tänkandet däremot finns bara de två polerna God och Ond, finns bara Himmel och Helvete. En tredje pol där något kan ligga till sig och få vara som det är, utvecklas och förändras innan man eventuellt väljer att placera det i det goda facket eller det onda saknas. Därmed minskas möjligheterna till kompromisser och utveckling. Så när en förändring där ska ske, kan det bli en total omvälvning istället.
Bodin avslutar boken:
”Kanske skulle Ryssland behöva mer av västeuropeiskt kompromissande, västeuropeiskt intresse för lösningar av vardagslivets problem, medan västvärlden skulle behöva mer av den ryska kulturens djupa och innerliga kontemplation över livet, över himmel och jord, liksom dess känsla för tillvarons kosmiska dimensioner.”