6/5 2022 av Sten Högberg
Det pratas mycket om vad NATO ska göra för oss nu, men väldigt lite om vad vi ska göra för NATO, eller för de övriga länder som är med i NATO. Jag håller med Calmfors i hans artikel på DN:s ledarsidor i fredags den 29 april. Debatten kring NATO tycks helt fokuserad på att få NATO;s beskydd mot möjliga aggressioner med diskussioner om Sverige kan få garantier om stöd även under anslutningsprocessen. Nästan alla politiska partier och medier verkar ha synpunkter på vilket skydd vi kan få och vilka försäkringar om skydd vi kan få. Är vi mitti en hönsgård!?
Vart har Sveriges självständighet tagit vägen? Stoltheten över att vi har resurser och kompetens att stötta upp demokratiprocesser på många håll i världen. Men vad räcker det om vi blir brutalt invaderade invänder någon orolig. Sant! Då har vi mycket att svara upp mot. Vi har medvetet monterat ett stort och oformligt och dyrt försvar. Främst för att kunna hålla nere skatter och spendera på annat. Det har skett samtidigt som NPM, New Public Management, har introducerats i alla statliga och kommunala myndigheter och många företag. Allt ska tajtas, mer arbete ska kunna utföras på samma tid och för samma pengar bara detaljinformationen kan ökas från basen så att ”rätt” beslut kan tas i toppen. Lagerhållning och beredskapslager är kostsamt och omodernt i en globaliserad värld. ”Just in time” gäller med lager på vägar i lastbilar och på båtar. Vill man införa ett sådant styrsystem faller de flesta planer för beredskapslager i papperskorgen, eller läggs i botten på varje tjänstemans ansvarslista, att titta på om det blir tid över.
Vi har fått det en-veckas försvar som vår riksdag har skapat på Alliansregeringens initiativ, och vi har i stort sett sagt okey till detta, för Ryssland är ju inte längre något hot har vi intalat oss, även om vi sett de totalitära orosmolnen under många år. Och civilförsvaret går inte heller att motivera om det inte finns ett försvar som civilisterna kan betjäna – eller?
Ett en-veckas försvar verkar ha varit okey för riksdagen tills de borgerliga partierna i opposition har börjat klaga på att vi har ett uselt försvar och därför måste gå med i NATO. Den riktiga stormen kom när självaste ÖB avslöjade det som alla politiker visste, att vårt försvar skulle hålla en vecka. Plötsligt måste vi lägga pengar på att bygga upp ett försvar igen som kunde matcha det som NATO skulle kräva. Så har det hållit på – och hela tiden har det handlat om att skydda just vår lilla trädgård.
Det verkar som de flesta har glömt eller tänkt bort att ett land utan militärt försvar måste ha ett välorganiserat vapenlöst civilförsvar som inte bara övas utan också aktivt kan samspela med myndigheter och blå-ljuspersonal vid större eller mindre kriser. Det går inte att lägga ner ett militärt försvar utan att bygga upp ett civilt försvar av klass. Men det kanske inte stämmer så väl med den individualism som samhällets institutioner och lagar mer och mer eftersträvar. Det är omodernt med plikt och därför med principiellt svårt att lagstifta om allmän civilförsvarsplikt. Nu först i och med Ukrainakriget börjar fantasin vakna. Tids nog.
Men åter till tjatet om att få försäkringar om att få hjälp även under prövningstiden efter en NATO-ansökan. Inga försäkringar vi hör talas om har verklighetsförankring. Det är bara lockbeten för suktande trygghetsnarkomaner. Om vi mot förmodan skulle bli invaderade. Då skulle NATO troligen ha eget intresse av att invadera oss, även om de troligen skulle fråga först. Och med två jämnstarka krigsmaskiner på svensk mark, blir det inte mycket kvar av infrastruktur och städer. Den hjälp vi får är kanske att en anfallare drivs tillbaka, om det går väl, men bomber och raketer kan fortfarande falla mot dem som hjälpt oss och Sverige blir en militärbas för lång tid med kärnvapenparaply. NATO i fredstid är en demokratisk organisation, men när den går i krig, då är det orderlinjer som gäller och då tas beslut på en nivå som vi inte hur som helst kan påverka.
Om vi ska gå med i NATO då bör vi ha det här klart för oss. Den ger oss bara trygghet i fredstid så länge den avskräcker. Men om vi lämnar trygghetsknarket och ser till Sveriges faktiska potential av tillit, organisationsförmåga, civilsamhällets initiativförmåga i självständigt agerande, vår internationella kompetens, vår relativt mogna demokratiska värdegrund, som är starkare i det organiserade civilsamhället än bland myndigheter på kommun-, regions- och statsnivå. Vad jag menar med det är att ett formaliserat demokratisystem där man följer demokratiska regler men inte bär på en demokratisk människosyn, där varje människas röst är värdefull för det stora hela, då spelar man gärna dubbelt under täcket. Man kallar det korruption och det finns en svensk typ av korruption som är mycket utbredd och inte syns i internationella undersökningar.
Trots dessa resonemang kan jag se ett värde med att gå med i NATO men inte främst för vad de kan göra för oss utan för vad vi genom NATO skulle kunna göra för att försvara de demokratiska ideal som vi ändå bär på, framvaskade som de är av vår befolkning som tröttnat på den totalitära stat Sverige en gång var innan vår 200-åriga fred inleddes.