29/5 2022 av Anders Kristoffersson

Ibland talar vi om ”elefanten i rummet”. Ord för de angelägna problem som alla i en viss krets är medvetna om men som ingen låtsas om. Det gäller också i det politiska rummet. Inför höstens val kan det bli trångt bland elefanterna.

NATO-frågan verkar vara borta från dagordningen. Däremot blir kanske själva kriget en elefant i valrörelsen. Solidariteten med Ukrainas folk kan börja svikta. Den mentala och ekonomiska viljan att betala för en effektiv bojkott av Putins Ryssland eroderas ju längre kriget varar. Stödet för flyktingar kan vika. Om vår egen ekonomi försämras.

En högre inflation i spåren av höjda energi- och matpriser kan stanna kvar; räntorna kryper uppåt, börserna faller och bostadspriser kan falla efter flera decenniers uppgång. Arbetslösheten kan öka. De mångas trygghet naggas i kanten. Det finns många elefanter i skatte- och bostadspolitik att tiga om när klarspråk i valrörelsen ska undvikas.

I ett mörkt ekonomiskt landskap hotas solidariteten. För oss som medborgare. Men också för partier och politiker. Popularitetsjakt tränger undan hänsyn till klimat och miljö. Vi ser absurditeter som sänkta bensin- och dieselskatter där oheliga allianser bildas mellan vänster och höger. För att skydda ”vanliga människor” och ”verklighetens folk”. Så blir det när fördelningspolitiken monteras ned. För visst är det möjligt att kompensera vanliga människor. Om man bara vill. Och om vi som väljare tillåter.

Sedan 1987 mäts vår medborgerliga inställning till olika samhällsproblem av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. De som svarar får ange sina tre viktigaste problem.  Tabellen visar inställningen under tre år, 1993, 2007 och 2021. Där finns de fem mest viktiga frågorna 2021; dessutom fyra ekonomiska områden och ’Svensk utrikespolitik’. Kolumnen längst till höger ger högsta-noteringar för respektive fråga med dess toppår. Exempelvis tyckte 68 procent att miljön var viktig 1988 (”sälvalsåret”).

Siffrorna väcker allehanda frågor. Mest remarkabelt är att arbetsmarknaden som problem fallit från 60 till 6 procent på 28 år. I början av 90-talet var visserligen arbetslösheten rekordhög. Men den är, särskilt långtidsarbetslösheten, fortfarande hög och på nivåer som skulle ha sänkt varje regering från 30-talet och fram till 90-talet. De som varit inne på arbetsmarknaden under de senaste decennierna har fått det bättre ekonomiskt. Är det därför arbetsmarknaden ses som ett problem enbart för 6 procent?

Vi ser det egna livet före de andras.

Arbetsmarknad är nu ett brett begrepp. Vi har ”yttre” frågor som arbetslöshet. Men arbetsmarknaden rör också de inre villkoren på arbetet, själva arbetslivet. Både de yttre och de inre frågorna, särskilt de senare, har dock försvunnit från det offentliga rummet. En del minns kanske Sven Jerstedts radioröst och hans program ”Jobbet” på 60-och 70-talen. Under 80-talet följdes det av ”Ekonomiska klubben” om ekonomi i stort och om den alltmer, också mentalt sett, dominerande aktiebörsen.

Det är svårt att göra politik av arbetslivsfrågor. På 70-talet växte de fram i debatten om löntagarfonder. Bakom låg en existentiell fråga: ”Vem bestämmer villkoren för våra dagliga liv på arbetet?” Den frågan försvann med löntagarfonderna i början av 80-talet.

För 40 år sedan arbetade jag på Arbetslivscentrum, ett institut för forskning och utvärdering, som bildats 1977 för att bidra till ökad kunskap om möjliga förändringar i arbetslivet. Det ombildades 1995 till Arbetslivsinstitutet. År 2007 lades institutet snabbt ned av den nya alliansregeringen. Arbetslivsfrågorna lämnade politiken.

Arbetslivets villkor fanns ändå med i RUT-frågan (pigavdragen), men även den har förts bort från den politiska sfären. Ungefär samtidigt diskuterades politiskt individuell kompetensutveckling för de som hotades av utslagning från arbetsmarknaden. Frågan dök upp igen för tre år sedan när 70-talets LAS-regler ifrågasattes. Och nu ska genom avtal en uppluckring av arbetsrätten balanseras genom stöd till kompetensutveckling. Frågan är därmed borta från riksdag och politik.

Men utanför politiken har vi skönlitteratur som beskriver arbetets villkor: I Susanne Alakoskis Londonflickan (2021) men också i den nyligen avlidne Kristian Lundbergs Yarden (2009). Han beskrev där vår tids daglönare när de lossade bilar i Malmö hamn.

Psykisk ohälsa i arbetet, barnmorskan med lapp i fickan för att minnas sina patienter och delade turer i äldreomsorgen blir gärna elefanter i valrörelsen. Kanske därför att arbetslivet inte ses som en del av arbetsmarknaden. Därför gör också politiken gärna halt vid fabriksporten, vid grinden till byggarbetsplatsen och vid dörrarna till sjukhusen, skolorna och kontoren.

Nu är det svårt att lagstifta om mening i arbetet. Men politiska samtal behövs. Också bland oss kristna humanister med våra bilder av människan som Guds medskapare och med Luthers ord om kallelsen ringande i öronen. Karl-Bertil Jonsson säger på sin julafton: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken samhället vilar”. Men allt arbete kan inte utföras väl.