19/6 2022 av Anders Wesslund
Under veckan nåddes vi av budet att Johan Cullberg är död. Han dog efter en kort tids sjukdom, 88 år gammal. Från olika håll kommer fina minnesord om Johan som person och den livsgärning som blev hans; att bidra till humaniseringen av den svenska psykiatrivården och synen på människor med psykisk sjukdom. Min första kontakt med Johans kunskap var när min syster runt 1980, som socionomstudent på dåvarande Sköndalsinstitutet, entusiastiskt visade mig Dynamisk psykiatri, läroboken med Johan Cullberg som författare. Det är ingen tillfällighet att omslaget bestod av Jan Breughel d ä:s 1600-talsmålning Det jordiska paradiset med syndafallet. Kunskapens träd då ormen lockar människan att bli såsom Gud och förstå vad gott och ont är, leder till utdrivningen ur lustgården. ”Drömmen om det förlorade paradiset kommer dock att leva kvar i människan. Hon kommer alltid att vilja återupprätta det – i livet eller döden”, kommenterar Johan själv val av omslag – och troligen även sin livsbana. Ett annat sätt som Johan beskrev existensens villkor minns jag från hans besök på Psykiatriska kliniken i Skellefteå hösten 2001: ”Vi har att leva våra liv och hitta en balans mellan medvetenheten om att bara vara ett litet omärkbart stoft i universum och att jaget vill vara livets centrum”.
Johan var en av de läkare och psykiatriker som på 1960 – 70-talen bidrog till att bryta upp den biologiskt-medicinskt dominerade psykiatrin genom att föra in Freud och psykoanalytiska tankegångar. Det kom att bli en mänskligare psykiatrivård där Johan var en central person. Samtidigt uppfattades han kontroversiell och fick många motståndare inom akademi och bland psykiatriker, som stoppade honom från att erhålla en professur. PC Jersild, vän till Johan under alla år, skriver en del om detta i ett fint erkännande i DN.
I eftermälet beskrivs Johan med rätta som psykiatrins nestor men det var först genom regeringen som han till slut kom att tilldelas en professur. Under en promenad genom Stadsparken i Jönköping, på väg till en radiointervju dit jag följde Johan under förbundet Kristen humanisms sommarmöte 2010, frågade jag honom om hur han såg på den skarpa kritik han och psykodynamisk likaväl som familje- och systemorienterad teori och behandling fått genom åren. Att det fanns kritik var inget konstigt, menade Johan, men han kunde inte förstå hur den kunde vara så hätsk som den kom att bli. Han upprepade sin egen fråga: hur kunde den vara så hätsk?
Idag har tyvärr mycket av den landvinning som skedde inom psykiatrin på 70 – 80-talen trängts tillbaka både av snävt ekonomiska som snävt biologistiska synsätt. Att människan är en bio-psyko-social varelse stämmer de flesta in i idag, men något går förlorat när människan reduceras och försöker infångas i diagnoser och behandlingsmetoder. Hon rymmer något större, hon söker sitt förlorade paradis. Mening och värdighet i detta liv. Det påminner mig Johan och hans livsgärning mig om.
En annan Johan som berört mig och som jag träffade i Skellefteå igår, är Johan Ehrenberg. Det kan tyckas vara långt emellan dessa två Johan, Cullberg den lågmälde humanisten och Ehrenberg den radikale vänster- och numera klimataktivisten. Bådas livsgärningar har påverkat mig. De har företrätt teorier som handlat om att avtäcka illusioner. Vem har makten över våra liv? Hur återta egenmakten? Det gäller både inre demoner och yttre aktörer som hotar Skapelsen och möjligheten att rädda människan och denna jord.
Ps. Lyssna gärna på Söndagsintervjun där Martin Wicklin mötte Johan Cullberg i ett samtal den 1 mars 2020.