13/7 2022 av Anders Kristoffersson

Ämnen: Greshams lag, Simone Weil, valrörelsen

Alva Dahl skriver i tidskriften Pilgrim (2/2022) om den franska filosofen, politiska aktivisten och kristna mystikern Simone Weil (1909 – 1943). Dahl tar upp hennes syn på politik. Weil säger: ”vad som skulle ha varit ett skri ur människans innersta, har i stället blivit ett surt grälande om fordringar”.

Ytterligare ett citat från Personen och det heliga (på svenska 1961), den essä av Weil Dahl refererar till, tydliggör:

”Det är klart, att ett parti, fullt upptaget av att erövra och behålla regeringsmakten, inte i sådant rop [människans skri] kan uppfatta annat än ett buller. Det reagerar olika, beroende på om bullret stör dess eget propagandabuller eller förstärker det. Men i ingetdera fallet kan det mobilisera någon lyhörd, intuitiv uppmärksamhet för att komma till insikt om vad det betyder.”

För Weil, med hennes betoning av det heliga i människan, är partier oförmögna att möta existentiella behov. Visst har politiken, och måste ha det, sina gränser. Men en hållning som Weils kan tippa över i förakt för politikens nödvändiga hantverk. Samtidigt finns dilemmat: Djupa existensfrågor, som kräver svåra beslut, får ge vika för gräl kring frågor som uppfattas som mer enkla och attraktiva för väljarna.

Vi ser det inför höstens valrörelse. Mot klimatkris och, sedan 24 februari, Putins och Rysslands krig i Ukraina, står frågor om brott och straff, integration, sjukvård och skola. Viktiga frågor men utan klimatets och krigets existentiella dimension med dess krav på uthållig solidaritet mellan generationer och länder. Och lättare att diskutera polariserat.

Ekonomer talar om Greshams lag. Den härrör från den tid där pengars värde var knutet till mynts metallvärde. I en sådan värld trängde mynt med lågt metallvärde undan mynt med högre metallvärde (mynten hade samma nominella värde). De med högre värde smältes nämligen ned och användes för att skapa fler mynt med det lägre metallvärdet.

I myntens värld trängde alltså det dåliga ut det goda. Inför valet verkar något liknande finnas i det politiska samtalet.

Det har alltid funnits en kontrast mellan gott och dåligt i politiken. För Hjalmar Branting syftade politik till att möjliggöra förverkligandet av människors bästa stämningars längtan. Men mot denna längtan står, för att tala med författaren Måns Wadensjö, våra sämsta stämningars fruktan.

I dagens politiska propaganda ser vi mer fruktan än längtan. Särskilt lockande när människor i sina olika liv, kopplade till sociala och klassmässiga bubblor, möter höjda priser, stigande räntor och, för de på insidan, sjunkande förmögenheter. För de på utsidan ökar arbetslösheten när ekonomin stagnerar. Klimat och krig ligger fjärran.

Fruktan visar sig i motvilja, hat hos en del, mot Miljöpartiet. Ett parti som har fått personifiera hotet mot vår livsstil. Det skulle vara en ödets ironi, i en tid när klimatkrisen blir allt tydligare, om partiet faller ur riksdagen. I dagens opinionsläge är dess parlamentariska närvaro också viktig för en anständig politik i stort. Nu ser dock hälften av oss väljare annorlunda på anständighet och tror att det går att rida på en tiger.

Att det dåliga kan tränga undan det goda hänger nog samman med den svenska positionen i WVS (World Value Survey) – studierna. En stark anslutning till sekulära värden och betoning av individualism och självförverkligande. Kombinationen är en knepig ideologisk brygd, även om sekularisering och individualisering var för sig inrymmer goda ting. Meningsfrågor och behov av gemenskap i civilsamhället riskerar att koka bort i hägnet av kortsiktig rationalitet och krafter som vädjar till människors fruktan och egenintresse.

Så långt det sekulära och dystra. Men vi har också den kristna humanismens hopp. Med sina utmaningar, i alla fall för oss lutherskt lagda. Mot Erasmus av Rotterdams tro på förnuft och människans fria vilja står Luthers tro på tron och på människans trälbundna vilja. Kluvenheten mellan myndigt och syndigt finns där.

Frågan är hur vi undviker acedia, den dödssynd som står för lättja, eller mer träffande, ’frånvaro av att bry sig’. Vid acedia har det goda inte stor chans mot det dåliga.