3/8 2022 av Sten Högberg

Ämnen: demokrati, demokratisk människosyn

Vi närmar oss Valdagen, dagen då vi som befolkar riket Sverige ska välja landets politiska väg, genom att vi väljer vilka partier och deras representanter som ska få styra under några år framåt. Det kallar vi representativ demokrati. Till hjälp får vi partiernas skriftliga löften och partiernas lockrop för att utvidga sina väljargrupper. Trots det väljer vi för det mesta ”grisen i säcken”, för vi kan aldrig riktigt syna vad som sker efter att vi lämnat över vår egenmakt till något av de partier vi har att välja mellan. Vi lämnar i stort sett över en signerad check där vi överlåter åt en rad okända människor att göra vad de finner för gott med den.

Det sägs att demokrati är den mest konstruktiva formen av maktsystem i vår värld. Jag håller med till dels. Vad som är demokrati spänner över ett stort fält av system. När de demokratiska idealen sprids över världen väljer en del diktaturer att låta folket välja sin diktator. En form av ”demokratur”. Om folket inte väljer rätt diktator går det alltid att fejka valet för den som har absolut makt. I andra demokratiska system vill man hålla demokratin inom en etnisk eller kulturell gruppering. I ytterligare andra system går man åt andra hållet och tar bara beslut i frågor där alla, med mandat att rösta, kan bli eniga. Dessa system, som kallas konsensusdemokrati, kritiseras ofta för att vara ineffektiva. De som har makt förväntas utöva den över dem som inte äger makten. Men demokrati kan aldrig beskrivas som effektiv utan att bli degraderad. Ett effektivt beslutfattande kräver få eller ensamma beslutsfattare med tillgång till maktmedel att genomdriva besluten mot människors vilja.

Men om vi vänder bort blicken från behovet av snabba beslut och riktar blicken mot behovet av brett förankrade beslut som håller samman väljarkåren, organisationen eller familjen, så behöver vi närma oss den andra sidan av spektret. Där närmar vi oss begreppet ”demokratisk människosyn”. Vad är det? En stödfråga innan jag berättar en historia.

Är ”den andre” som jag inte känner, eller som jag vet har en helt annan världsbild, kultur, politisk eller religiös ståndpunkt än jag, kapabel att delta i ett demokratiskt beslut och med sin ståndpunkt delta i att göra beslutet mer välgrundat och förankrat och därmed rätt? Ett ja eller nej på den frågan eller ett diskuterande svar, ger dig information om din människosyn närmar sig demokratisk eller inte. ”Närmar sig” eftersom den positionen ständigt ändrar sig genom våra naturliga mognadsprocesser, där våra personligt definierade vi-grupper vidgas.

Jag vill berätta en historia som påverkat mig sen jag läste om den i boken ”Liv och Frihet”, en bok om Svenska Missionsförbundets historia, som gavs ut med anledning av samfundets 100-årsjubileum. Berättelsen handlade om arkiverade protokoll från flera av de missionsföreningar som bildades under 1800-talet och konstituerade sig med lika rösträtt för män och kvinnor i en tid då demokrati, folkmakt, var ett mycket suspekt begrepp. I dessa arkiverade protokoll kunde man läsa att församlingen förberedde både större och mindre beslut genom bön, och när beslutet var taget skrev sekreteraren i protokollet: ”Den helige Ande och vi har beslutat…”. Betydde det att man tog beslut i full enighet, alltså konsensus? Det är inte troligt, eftersom det brukade antecknas särskilt om man var enig. Men det berättar om att det fanns en relativ tillit inom gruppen, att de som deltog förväntades leva i en gudsrelation, där Guds Ande var verksam och därmed var den enskilda människan myndig att fatta beslut utifrån sin egen kunskap och erfarenhet sammanvägt med hennes inre bild av Guds vilja. Varje enskild människa kunde då komma fram till olika ståndpunkter och därmed rösta för och emot, men det var majoritetsviljan som var Guds Andes val, vilket gjorde att man därmed lättare kunde inordna sig om beslutet gick emot. De som vann omröstningen kunde då också ha insikt om att Guds Ande kunde stödja motsatta ståndpunkter.

Detta är ju min egen analys av hur en rudimentär demokratisk människosyn kan byggas som en del av en nymornad kristen världsbild under 1800-talets nyevangeliska väckelse. Troligen var den 3 augusti 202 inspirerad av franska revolutionens syn på den vanliga människans myndighet – Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Mitt exempel ovan är en demokratisk människosyn som föds i ett mindre sammanhang där tilliten bygger på frändskap, men det stannar inte där. Ett perspektiv som upplevs sant och bärkraftigt vidgas när människor, och sammanhangen med dem, mognar och de vi-grupper man relaterar till även börjar innefatta ”de andra”, främlingen och ytterst fienden.

En demokratisk människosyn är inte alla kristna förunnat och inte heller sekulära eller andra religiösa förunnat. Det finns många religiösa, politiska och filosofiska ismer som driver en helt annan människosyn. En sund mognad hjälper oss över tid att inte ”förstockas” av fundamentalistiska läror, dogmer och filosofier, utan tillåter oss genomgå förvandlingar eller metamorfoser utan att skämmas inför något aggressivt kollektiv. Jag tror att en demokrati mognar när allt fler människor inom den, tillåts fördjupa sin demokratiska människosyn och finner den hållbar och bärkraftig. Då kan vi tillämpa den personligt i alla våra relationer i samtalsgruppen, föreningen, i professionen, i samhället, i riket, inom och mellan religioner och politiska kulturer och i relation till naturen och skapelsen och till den Gud som bär ansvaret för allt detta. Låt växt- och djurarter, älvar, sjöar, skogar och berg, bli egna juridiska personer i våra rättssystem.