Obehagskänslor i valrörelsen

21/8 2022 av Anders Wesslund

Ämnen: ,

I tidigare blogginlägg har de kommande valen berörts och vi är nu mitt i valrörelsen. Partier och personer försöker överrösta varandra med utspel; inte så konstigt men det lämnar en med mer obehagskänslor än med ökad klokhet. Ändå är obehaget större hos många av oss den här gången när den borgerliga sidan aktivt väljer att ta med SD i ett eventuellt regeringsunderlag. I många år har vi nu frågat oss var gränsen har gått för hur stort SD ska bli? Inga horribla händelser eller utspel, såsom järnrörsattacken, vice talmannens ord om att minoriteter inte är svenskar, eller nu senast den utstuderat smarta kampanjen med den SD-draperade tunnelbanevagnen, ”Segertåget”, följd av tweets om deportation av afghaner till Kabul, förmår människor att besinna sig.

Skälet är känslor. Och vi behöver ta våra och andras känslor på allvar. SD:s ökade popularitet är framvuxet, dels ur människors upplevelser av att blivit allt mindre lyssnade på, marginaliserade (stad-land), när de sett hur samhället de bor i förlorat sitt apotek, sitt bankkontor eller bensinmack, dels ur allmänt accepterad individualism om att i första hand se till egen vinning. Denna borgerliga valfrihetsvurm har legitimerat att slippa bry sig om andra människor. Det är olika grupper människor, till de sistnämnda hör mina grannar i villakvarteret. Båda fenomenen har kopplingar till den övertro på liberal marknadsekonomi som de stora institutionerna (t ex IMF, Världsbanken) och dominerande staterna (EU, USA) politiskt drivit världen över genom globaliseringen. Den har ökat klyftorna och försämrat villkoren i stora socioekonomiska grupper samtidigt som den förstärkt en medelklass i de 2:3-dels eller 3:4-delssamhällen som vuxit fram i många länder i väst. I de totalitära länderna (Ryssland, Kina) ser det annorlunda ut men samma marknadsekonomiska politik har gällt.

Dels har det funnits en oro och rädsla för försämringar, som faktiskt inträffat, dels en upplösning av samhällskontrakt som gjort det lättare att tillåta sig vara mer egoistisk. I Sverige har SD, främst Jimmy Åkesson, varit en oerhört skicklig som demagog i att kunna exploatera människors känslor under dessa decennier. Det handlar om makroekonomi omvandlad till känslor i våra bröst där olika kontext och villkor avgör vilka partier vi kommer att rösta på. Det går inte argumentera mot känslor.

Här på bloggen har flera lyft fram viktiga aspekter kring demokrati och valet. Anders Kristoffersson visar på hur frågors värde gör att det dåliga riskerar att tränga ut det goda och viktiga (klimatkrisen, solidariteten). Erik Lundgren efterlyser kompromissens nödvändighet för att hitta kloka lösningar framåt och Sten Högberg ställer uppfordrande frågor om vår demokratisyn. Andra aspekter kommer fram i Helene Egnells respektive Lars Söderholms bloggtexter. I ETC:s nyhetsmagasin (nr 33/2022; låst text) lyfter Anna Ljungström fram hur en ny religion växte fram i det sekulariserade Sverige där högmod, girighet och frosseri vann med konsumtion, evig tillväxt och individualism som nya budord. Jag hör hur hon prövar om det går att sätta ett hopp till att religion och andlighet möjligen kan hjälpa oss, en genklang av Anders K:s ord (ovan) om den kristna humanismens hopp: ”Frågan är hur vi undviker acedia, den dödssynd som står för lättja, eller mer träffande, ’frånvaro av att bry sig’.”

Tillbaka till mina känslor. Jag vill lyssna till dem, ta min starka oro på allvar. Det behövs inte mer information, inte mer argument. Jag vill tillsammans med andra röster hämta styrka och mod att våga och vilja gå in i vardaglig dialog med människor som fångats av högerpopulismens förenklade och förgiftade budskap. Lyssna först för att om möjligt kunna komma förbi känslospärrarna och med dem höra hur vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle igen.

Ps. Har ni lyssnat på Åke Sellströms sommarprat i P1? Det berörde mig starkt; om hur vi människor ytterst hör samman i denna värld.