25/8 2022 av Anders Kristoffersson
”Det är mycket nu.” Minnesgoda kommer ihåg den överklassige karaktären Dr. Dengroth (Stefan Sauk) i TV-serien Lorry för runt 30 år sedan. Han gav ett ansikte åt lättjan och den cyniska grimasen.
Inför valrörelsen är det lätt att falla ner i, om inte cynism, så hopplöshet. Debatten är insnävad. Migration och integration är ett exempel. Klimathot och krig två andra.
Debatten om migration och integration är vulgariserad och handlar nästan bara om straff och förvisningar. Bakgrunden ges av ett Sverige som under de senaste årtiondena förvandlats från att, etniskt, ha varit starkt homogent, med klassprägling, till att ha blivit spänningsfyllt heterogent, med sociala bubblor (min bloggpost 21-09-19). För att möta spänningarna räcker inte det enkla. Det behövs socialt tålamod.
Sju av åtta partier värjer sig mot behovet av ändrat levnadsmönster för klimatets skull. De litar på grön teknik och osäker kärnkraft men framför allt ser de bara våra utsläpp i Sverige. Och bortser från utsläppen i andra länder genom vår konsumtion av importerade varor och genom våra utrikes flygresor. Målen är bekvämt snäva för de (oss) obotfärdiga.
Inget parti talar om det Ukrainakrig som nu pågått i ett halvår. Dess kostnader i Sverige ska trollas bort. Att spara el finns inte på den politiska kartan. Och det går inte att subventionera bort prishöjningar som beror på minskat utbud. Tvärtom kan priserna öka än mer, något som göder Putin och fortsatt krig. Solidariteten med Ukraina sviktar och en rättvis fred hotas.
Tystnad och insnävad debatt är möjliga därför att vi medborgare, mer eller mindre obotfärdiga, tillåter det. Ändå kritiserar välsinnade ledarsidor och kulturdebattörer bara politikerna. Inga spörjande frågor kring hur våra (högst olika) uppfattningar formas av sociala processer och intressen i det senkapitalistiska Sverige. Anders Wesslund tar upp känslors betydelse för dessa uppfattningar (denna blogg 22-08-21).
Politikerna vädjar till det dåliga, inte det goda, hos oss (min bloggpost 22-07-13). Därför att vi tillåter det.
Lösningen finns inte i någon enkel, moralisk upprustning. I stället gäller det att utveckla en realistisk, progressiv hållning. Ett realistiskt hopp som orkar se nödvändigheten av uppoffringar. Rättvist fördelade. Ett hopp som kan mota den hopplöshet och förtvivlan som vi ofta möter och känner i dag.
Billigt hopp och dyrt hopp. Om det talade teologen Patrik Hagman vid Förbundet Kristen humanisms senaste sommarmöte. Det billiga hoppet, är passivt, ger inga förändringar.
I kristen tradition har det dyra hoppet sin grund i föreställningen om att Gud blivit människa i Jesus Kristus, dött och uppstått och att Jesus ska återkomma. Kristna har från början levt i tanke på återkomsten. Tanken är dock dubbel, vilket avspeglas i de tidiga, gåtfulla, orden ’Redan nu, ännu inte’. Ibland har bara himmelrikets sötma funnits med, inte nuets liv i Jesu efterföljelse. Hinsides, javisst, men inte ”här-sides”. Kyrkor och kristna har inte alltid trott på ett liv före döden.
För Hagman är ett sekulärt hopp verkningslöst. Rent sekulärt lagda tycker förstås inte så (min bloggpost om Martin Hägglund 20-11-06). I det sekulära har idé- och miljöhistorikern Sverker Sörlin pläderat för bildning som något gemensamt. Inte som något isolerat och individuellt. Bred och gemensam kunskap som grund för hopp.
Vi ska försöka tända ljus och hopp, men också förbanna mörker och hopplöshet.
Att bekämpa hopplöshet är svårt. Det kräver analys av samhället där vi identifierar motsättningar och motståndare. Att vi granskar onda mekanismer. Hos samhället, hos andra människor men också hos oss själva. Dessutom behöver vi bli bättre på att sprida dålig stämning — för klimatets och för den rättvisa fredens skull.
Det är en tröst att det dyra hoppet inte beror av oss som enskilda individer utan ska hämta sin näring i gemenskaper. Som behöver utvecklas i ett Sverige med dess underskott på gemenskaper av tillräckligt djup. Speglingar av luthersk mentalitet.
Bildning som något gemensamt (Sörlin) kan ge ett bidrag. Men på vilken social bas och utifrån vilket gemensamt värdesystem? Det gemensamma behöver rötter.