17/9 2022 av Anders Wesslund
Vanmakten.
Bedrövelsen och den bedövande tomheten, sedan tankens försök att ta in vad som skett och genom förståelsen återta makten över sinnet och verkligheten. Jag tror att det är alldeles för tidigt. Och för sent. Nu är många ute och ska förklara och analysera. Det är nog delvis en intellektuell sjuka, inom psykoanalytisk försvarsteori är intellektualisering just ett försvar mot det alltför smärtsamma.
Jag talar förstås om valet i söndags. Om hur svensk borgerlighet vann och nu vill bygga ett regeringsunderlag på Sd. En del menar att det inte går att dra paralleller till 1930-talet, men ett mönster finns i länder där högernationalism får fäste: Det börjar med näringslivet. De följer pengarna. Sen öppnar borgerligheten för samarbetet. I Sverige öppnade Svenskt näringslivs Antonia Ax:son Jonsson dörren för Sd 2015, gjorde dem rumsrena (hemskt ord förresten, legitima är bättre), de borgerliga partierna utom C följde senare efter.
Se, så är jag också där, börjar ge förklaringar, skapa distans, sätta mig säkert med mina analyser så jag slipper beröring med alla som röstat fram dem. Mina känslor är primitiva, mina ord skulle kunna dräpa mina fiender just nu.
Gud, var finns du i detta? Nej, jag ska inte dra in, solka ner ditt namn, det här är upp till oss att klara ut. Jag vill tro att kyrkorna och de olika stora religionernas gemenskaper fortfarande kan utgöra motkraft mot det som sker. Jag har ingen bön, men jag sätter ett litet hopp till det. Till mänsklighet, humanitet.
Orkar inte mer. Hamnar i ironin, i satirens innan jag får ro. Ron kom igår när vi såg en dokumentär om Lars Winnerbäck (Winnerbäck – Ett slags liv). Det gav en viss tröst, hans försök att vara människa och uttrycka det genom sin musik och sina ord.
Sörj inte, organisera er. Bosse, som har min respekt genom att i många år ha arbetat parlamentarisk inom Miljöpartiet, skrev så i en lite text han la ut på Facebook. Orden var lånade från ett brev av Joe Hill som han skrev strax innan han skulle avrättas.