18/9 2022 av Helene Egnell
Det var mycket korvar i valrörelsens slutskede. Johan Pehrson åt varmkorv hela tiden, Ebba Busch viftade med en falukorv i radio, och SD:arna hade, eller skulle, möjligen eller inte, äta isterband efter sin ”segerhelg”.
Korv anses folkligt. Johan Pehrson gillar kanske varmkorv (det gör jag också, det är dessutom ett praktiskt sätt att få i sig något när en är på språng) – men det fanns nog en baktanke med alla dessa exponerade korvar.
Och Ebba Busch ville säkert visa sig folklig när hon orerade om priset på falukorv. Det är vad Medelsvensson äter, särskilt de lägre medelklass-svenssons som inte har det så fett, tänkte hon säkert. Men vad hon förmodligen inte tänkte på var att det finns ganska många som inte äter falukorv. Falukorv innehåller fläskkött. Alltså äter inte muslimer falukorv, och inte judar heller.
Nu tror jag inte att Ebba Busch medvetet var ute efter att signalera till judar och muslimer att de inte ingick i hennes tilltänkta målgrupp. Jag tror att hon inte hade en tanke på att de inte gjorde det. Hon utgick från det som är normen i hennes Sverige, nämligen att falukorv är en oproblematisk maträtt. Och så fungerar vi människor: vi utgår från det som är normen i vårt eget sammanhang. Men kanske skulle man kunna vänta sig större medvetenhet av någon som vill vara med och styra dagens mångkulturella och mångreligiösa Sverige.
Under valvakesändningen blev jag lite häpen när såväl Pehrson som Kristersson tog med sig familjen upp på scenen och undrade om jag hade hamnat i en amerikansk presidentvalskampanj. Men det som verkligen stack ut på bilden på DN:s förstasida dagen efter var det enorma guldkorset som hängde om halsen på Ulf Kristerssons fru. Det var inte riktigt så stort som ett biskopskors, men inte långt ifrån.
Nu är Birgitta Ed prästkandidat, och jag tror inte heller att hon hade några baktankar med att bära sitt kors vid detta tillfälle, utan att det var ett naturligt sätt för henne att visa sin tro, kanske är det en present från maken. Jag är helt för att vi ska bära våra religiösa symboler med stolthet i offentligheten. Problemet är bara att Ulf Kristersson har lierat sig med ett parti som vill förhindra andra än kristna att bära sina religiösa markörer i offentligheten, eller att överhuvudtaget finnas i vårt land.
Korset är för oss kristna en symbol för Guds kärlek. Men för andra kan det ge helt andra associationer. Ingmar Ström och Krister Stendahl hade för vana att stoppa in sina biskopskors kunder kaftanen eller i skjortfickan när de befann sig i judiska sammanhang, med tanke på att det där associeras med korståg och pogromer. En av mina judiska bekanta reagerade också spontant negativt på Birgitta Eds stora kors. Som jag förstod det väckte det den fråga som alltid ligger under ytan, nämligen om hen är inkluderad i majoritetskulturens Sverige eller om det är dags att än en gång packa väskorna.
Normkritik är ett ord som inte ligger väl i munnen på dem som talar om ”hjärtlandet” och ”verklighetens folk”. Det är lätt att göra sig lustig över försök att förmedla inklusivitet genom att visa upp en ”token black/muslim/gay” person, men den som inte gör det förmedlar, medvetet eller omedvetet, en exkluderande norm. Jag skulle önska en litet större medvetenhet hos politikerna om att de förmedlar normer inte bara genom vad de säger utan också genom vad de gör. De politiker som tillsammans med SD ska styra vårt land de närmaste åren har förmedlat att normen för dem är att tillhöra kristenheten, äta falukorv och leva i en heterosexuell kärnfamilj med lagom många vällyckade barn. Jag hoppas att de inte medvetet ville exkludera alla andra, utan att de bara inte tänkte sig för.
Som Amanda Sokolnicki skrev i DN: ”Om Ulf Kristersson menar vad han säger om att samla, inte splittra, måste han ta det här på allvar. Se på riskerna med sitt projekt med öppna ögon. Och med ord och handling använda sin makt till att stävja den rasism som annars riskerar att drabba svenskar i deras vardag.”