24/10 2022 av Erik Lundgren

Ämnen: bistånd, fattigdom, tiggeri, välfärdsstat

Den nya regeringen avser att förbjuda tiggeri. Med tiggeri menas att med tal eller åtbörder be om pengar. I vårt land fanns tiggeri sedan urminnes tider, men avtog från 1900 när välfärdsstaten utvecklades. Vi såg återigen tiggare på gatorna när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU. EU satsade stora belopp på dessa länder, men korruption gjorde att insatserna i dessa länder för att minska fattigdom var ineffektiva.

Jag inser att tiggeri kan uppfattas av givaren som positivt, jag mötte en gång en tacksam blick från en illa klädd kvinna i Indien på en flygplats. Hon bar på ett skrikande spädbarn. Och ser samma blick från tiggaren utanför domkyrkan i Uppsala. Skälet till att acceptera tiggeri kan dock inte vara givarens välbefinnande. Om att inte acceptera tiggeri innebär att verka för politik, som minskar fattigdom och otrygghet i Europa, så kan jag ställa upp på det, men inte om tiggeri anses höra till bristande vandel. Som ordförandeland i EU har Sveriges regering chansen att vara ett föredöme som biståndsgivare till fattiga människor.

Jag får dagligen e-postbrev från ett stort antal organisationer med önskan om penningstöd, såsom Amnesty, Rädda Barnen, Läkare utan gränser och UNHCR. I grunden ligger samma motiv bakom som tiggaren vid domkyrkan har. Fattigdom, flyktingskap, krig och dessa tiggarbrev visar ofta samma bilder som jag ser vid gatutiggarens penningburk. Barn, kvinnor och fattiga.

Skall även sådana organisationers tiggeri förbjudas? Jag vill se mer visionära idéer för att få slut på tiggeri än förbud.