30/10 2022 av Anders Wesslund
Vi i Sverige lever efter höstens riksdagsval i ett nytt skede. Eller gammalt. Nu är vi tillbaka till tider där idéer som efter andra världskriget inte längre varit möjliga nu släppts in som regeringsunderlag. Reaktionen har dock pågått länge, opinionen har sedan 1990-talet svängt och borgerlighetens idéer har fått alltmer fotfäste. Sedan 2006 har det varit högermajoriteter i den svenska riksdagen, vilken den (s)-ledda minoritetsregeringen Persson öppnade vägen för med sin politik 2002-2006. (Det var sista gången det var röd-grön majoritet men med (s) i minoritetsregering med marknadsanpassad politik; ”den Tredje vägen” med inspiration från Tony Blair och Gerhard Schröder).
Sverige är ett högerland som regerats med marknadsliberalism i trettio år. Liberalerna har svikit sina egna idéer. Bengt Westerberg röstade inte på sitt gamla parti i senaste valet. Bernt Jonsson, missionsförbundaren, sakkunnig och nära (s)-medarbetare till Maj-Britt Theorin på Utrikesdepartementet, deklarerade i Aftonbladet i våras att han i o m NATO-vändningen, nu över 80 år gammal går ur sitt gamla parti.
Fram till 1918-21 var skillnaden mellan liberalism och socialism inte så stor. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta såg sig länge som både liberal och socialist, även för liberalismens fader John Stuart Mill var gränsen inte så tydlig. Hjalmar Branting kom in i riksdagen på en liberal lista och motpolen för liberaler var inte socialismen utan konservatismen. Fram till början av 1970-talet syntes aldrig ledare för högern och liberaler på samma foton; den gemensamma kampen med socialister stod för friare moral mot trångsynt kyrka och överhet, vidgade medborgerliga rättigheter och mot skammen att medborgarrätt heter pengar. Det fanns en liberal vänster.
Vi har nu en generation som vuxit upp utan att veta vad vänsterns idéer om det goda samhället innebär, som vuxit upp i segregerade samhällen, vare sig det varit i förorten eller Vellinge, Danderyd och Askim eller vuxit upp i bygden där offentlig service monterats ned. Men generationen vet att de är sitt eget varumärke och behöver se om sitt eget eller sina egna barns framgång. De vet om de är vinnare eller loosers. De identifierar progressiva gröna krafter som hot och angrep Mp hårt i valrörelsen och att vara ”sossig” blev ett skällsord. Ungdomarna och ”landet” röstade blått och brunt.
Jag läser Sverker Sörlins fina lilla bok Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur). Bildningen är mer än kunskap, den är grunden, men omfattar även omdömet, moralen och värnandet av sanning. I grunden är den ett försvar för och visar på andan i demokratin. Anden uttrycks i synen på varandra, jämlikar som möts och lär och där gemenskaper bygger upp samhället. Idag står inte bildning högt – att ropa efter litterär kanon visar snarare på motsatsen. (Sörlin höll ett fint Sommarprat i P1, väl värt lyssning eller omlyssning av.)
En annan skarpsynt tänkare är den brittiske journalisten och författaren George Monbiot, återkommande skribent i bl a The Guardian. I boken Ur ruinerna (Leopard förlag) beskriver han att varje människa och grupp behöver en berättelse. Det är nedlagt i vår natur och är universellt. Berättelserna följer ett grundmönster: kaos och oordning råder – hjälten ger sig ut på äventyr, möter faran – hjälten besegrar monstret och vinner styrka, prestige och makt.
Du kan aldrig ta ifrån människor deras berättelser utan att ersätta dem med en ny, hävdar Monbiot. När den gamla världen är på väg att kollapsa som vår värld gör nu, så handlar frågan om de system som uppkommer ur brytningen – om de är bättre eller sämre – om vår förmåga att berätta en historia som lär av det förflutna, förankrar oss i nuet och vägleder oss i framtiden. Vi kommer ur två sådana berättelser. Socialdemokratins: Världen försattes i kaos som visade sig i den stora depressionen. Elitens makt skapade fattigdom och otrygghet för den fattiga arbetande befolkningen. Genom organisering kunde de gå samman och omkullkasta eliternas makt. Den nyliberala berättelsen: Kaoset handlade om den övermäktiga staten som tog död på friheten, individualismen och möjligheterna. Hjältemodiga entreprenörer bröt ner denna makt och marknaden frigjorde krafterna mot den förslavande staten. De vanliga människorna blev fria.
Ingen av dessa berättelser håller i vår tid. Klyftorna har ökat, fattigdomen återkommer och till det kommer de globala klimathoten. Men det finns heller inte nån ny berättelse.
Monbiot, med tydligt vänsteridentitet, antar jag menar att vänsterns grundvärderingar gäller men behöver möta människor med en berättelse som svarar mot hoten och ger hopp. Annars fortsätter de att vandra högerut, in i reaktionära gemenskaper och de system vi erbjuds är knappast goda.
Vänstern har länge saknat en berättelse. Inte heller kyrkorna har någon. Eller rättare; så länge konservativa krafter dominerar samfunden kommer evangeliets befriande och utmanande kraft förbli inlåst och gynna högerkrafterna i samhället. Kyrkor behöver förstå historien, se sin roll i den och lära sig skillnaden mellan olika berättelser; följa sin kallelse att utmana till nästankärleken, solidarisera sig med de små människornas och planetens villkor samtidigt som de är sina egna storheter.
Ps. Monbiots bok finns som följetong i Dagens ETC, den enda rödgröna dagstidningen i Sverige idag. Den hotas av det nya presstödet, som innebär att den förlorar allt statligt stöd.