7/11 2022 av Anders Kristoffersson

Ämnen: Hans-Gunnar Axberger, Lena Andersson, Palmemordet

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Spekulationerna har varit många men ingen har dömts i domstol. Nu hör jag till dem som efter dryga tre decennier sällan påminns om mordet eller berörs av det; det har lagts till vår kollektiva mentalitet där stora misslyckanden godtas som möjliga. Men frågorna finns därunder.

För mig sätts en punkt efter läsning av Hans-Gunnar Axbergers Statsministermordet (2022). Han har varit JO, allmänhetens pressombudsman och professor i konstitutionell rätt, men framför allt var han huvudsekreterare i den granskningskommission som i slutet av 1990-talet analyserade mordutredningen. Boken är nominerad till Augustpris i fackboksklassen.

Axberger pekar inte ut en mördare utan frågar i stället varför man inte hittat någon. Med förmåga att se mönster i detaljer och på ett smidigt språk svarar han: En dysfunktionell politisk-juridisk offentlighet utan förmåga att hantera en extraordinär händelse (mordet på Gustaf III låg ändå 193 år bakåt), med allmän oförmåga, oklar kompetensfördelning mellan polis och åklagare och med politisk intervention i mordutredningen.

Axberger avslutar med att skriva om utpekandet av Stig Engström och nedläggningen av utredningen 2020:

_{”…efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte det kunde bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda. De är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.”}

Det är bra att få veta varför vi inte vet. Nu har jag läst en annan bok som antyder att vi ändå vet. Det är Lena Anderssons Koryféerna – en konspirationsroman (2022). Hon har tidigare skrivit kolumner i frågan. Nu väljer hon romanformen och fortsätter de fina beskrivningar av det socialdemokratiskt präglade folkhemmet som hon tidigare speglat i Sveas son (2018) och Dottern (2020). Boken är inte nominerad till Augustpris i den skönlitterära klassen.

Andersson målar en bild av en socialdemokratisk regering, som med stöd av rättsapparaten stoppar en ministers försök att övertyga Michail Gorbatjov om att socialdemokratin skulle vara en tredje väg mellan kommunism och kapitalism för ett sönderfallande sovjetimperium. Förutom att idén är konstig blir det aldrig klart varför ett sådant erbjudande skulle vara så motbjudande på annat sätt än i sin konstighet. Men berättelsen är ju en postmodern sådan av en författare som avvisar postmodernismen.

Den konstiga historien ger utrymme för Andersson att diskutera filosofiska och juridiska egenheter i den svenska samhällskroppen. Och det finns en koppling mellan henne och Axberger i beskrivningen av juridik och jurister: De delar kritiken av en urspårad rättspositivistisk tradition med rötter hos Axel Hägerström. Axberger kritiserar Carl Lidbom och hans lagstiftningsmetod, där lag primärt handlar om majoritetens makt att styra utan hänsyn till minoriteters intresse.

Andersson skriver gärna om natur och essenser. Det är lätt att associera till naturrätten, där moral och verklighetssyn vävs samman, den naturrätt som moderniteten, med dess åtskillnad mellan ”bör” och ”vara”, avvisar. Men bara för att hon kritiserar de postmodernas relativisering av verklighetssynen behöver hon inte hamna i naturrätten.

Och inte kommer religionskritikern Andersson (1970-), med sitt sommarprogram om Jesus från 2005, och som deltagare i ett samtal om tro och vetande på Teologifestivalen 2012, att närma sig Thomas av Aquino, på det sätt filosofen och marxisten Alasdair MacIntyre (1929-) gjorde. För något dylikt är nog lättare för en marxist, kritiker av kapitalistisk modernitet, än för en liberal, samma modernitets apologet.

Nu är inte kontinuitet och brott i övertygelser under livet enkla saker. Och det finns konvertiter av olika slag.