13/11 2022 av Sten Högberg

Ämnen: James W Fowler, mognad, religion

Anders Wesslund skriver i en tidigare bloggtext på denna plats, om hur socialdemokratin och liberalerna genom historien har glidit ifrån varandras gemensamma kamp mot konservatism och marknadsliberalism och samtidigt med olika hastighet närmat sig den marknadsliberala högern och högernationalisterna. Hela hans inlägg är intressant och läsvärt och ger mer kött på benen. Att jag lyfter just denna vinkel är att jag tycker mig se att de kristna kyrkorna rör sig i samma riktning, men med en annan tröghet.

Jag har under en tid rört mig med begreppen universell och provinsiell religion för att förstå konflikter och samarbeten mellan olika kyrkor och samhället omkring. Med universell religion menar jag de den religionsutövning där enskilda människor och religiösa organisationer väljer att fokusera på de mest centrala värden och mål som går att vaska fram ur sina heliga skrifter. Dessa kan hamna i olika tolkningar inom samma religion, men har lättare att se en universell samhörighet med de egna tolkningarna. Detta kan även ske mellan universella trosutövare i olika religioner. Interreligiösa dialoger kan fungera mycket väl mellan människor med universell trosutövning och trostolkning, men fungerar dåligt mellan utövare av provinsiell religion. Framför allt mellan religioner men också inom den egna religionen. Vad är då provinsiell religion?

Provinsiell religion är då religiösa samlas kring en specifik dogm, trosbekännelse, tradition som betonar skillnaden mot andra dogmer, trosbekännelser och traditioner. De bygger också ett starkt ledarskap kring sin gemensamma trosföreställning, som driver strikta gränser mot samröre med människor av annan trostolkning. Här finns hela skalan av denominationer, teologiska skolor, traditionella judiska, muslimska eller kristna församlingar och stränga religiösa sekter. Mitt ibland dessa provinsiellt religiösa grupperingar finns enstaka personer och nätverk som bär en universell trostolkning. Det finns mindre av detta i stränga sekter om det alls förekommer, mer i de större och internationella denominationerna. Ju mer provinsiell en kyrka, synagoga, moské blir, desto mer känner sig universella trosutövare hemlösa och söker sig till mer öppna gemenskaper. På samma sätt kan judiska, kristna och muslimska församlingar som går mot en mer universell gestaltning av tron och öppnar sig över de dogmatiska gärdesgårdarna, göra att mer provinsiella trosutövare känner sig hemlösa och söker nya gemenskaper där man känner igen sin tro hos alla andra.

Varför blir det så här? Själv delar jag den amerikanske metodistpastorn och mognadsforskaren James W Fowlers tanke om att det är den enskilda människans mognadsprocesser som är en del av svaret. Men viktiga delar är också den kollektiva mognaden i den gemenskap och den personliga mognaden hos ledarskapet, där en människa växer och mognar. Han såg att i kristna församlingar där majoriteten inte vågat bryta upp ur den kollektiva mognadsfasen, som Fowlers fas 4 av 7, där väljer man inte ledare som är universellt orienterade eftersom de kan upplevas som mer eller mindre ”flummiga”, (mitt eget ordval). Istället väljer man någon med samma sätt att se på tron och som kan hålla samman gemenskapen. Det gör att de unga som växer upp i gemenskapen inte stimuleras i sitt andliga växande. För om de mognar och får en personlig tro där allt som är utanverk, tradition eller inte håller rensas ut, då riskerar de att bli udda fåglar som inte passar in. Resultatet blir att den enskilde vars mognad drivs av samhället utanför väljer att lämna gemenskapen och den som inte vill lämna tryggheten i gemenskapen, stannar och inordnar sig i både traditioner och kollektivets trosföreställningar. Fowler pekar på att många lokala församlingar, med stöd av sin nationella kyrka, strävar efter att hålla sina församlingar rena från ”synd” och därför motarbetar dem som ifrågasätter och delar andra trostolkningar än majoriteten och dess ledare.

Fowler pekar också på en tredje väg för den som är på väg att bryta upp från en kollektiv världsbild. Den som börjar ifrågasätta de traditionella tolkningar och söker nya svar, kan hitta mer universellt troende förebilder som gör att man behåller vissa kärnor av sin gamla tro och finner en egen trygghet i detta. Dessa kan bli så trygga i sin tro att de vågar vara kvar i gemenskapen, för de behöver inte luta sig mot någon annan. De som fått en sådan personligt präglad tro kan ha en fot i det gamla men också ta steg mot nya världsbilder. Fowler menar att de som inte tagit det steget eller fått hjälp att ta det före trettio års ålder kommer inte att ta det. Steget blir för stort. Det handlar om andlig mognad eller relationell mognad och inte om social eller fysisk mognad. Dessa drivs av helt andra krafter. Andlig eller relationell mognad handlar om vidgad syn på våra medmänniskor, på allt levande omkring oss och vad och vem Gud är. Den Vi-grupp vi föds in i vidgas för varje mognadsfas tills den omfattar alla människor och allt levande i Fowlers universella fas, oavsett religion eller icke religion. Dag Hammarskjöld, Martin Luther King, med flera andra har blivit lysande stjärnor medan många andra blivit tystade av en irriterad omgivning långt dessförinnan.

Jag vill betona vikten av att enskilda kristna troende och församlingsledare bör aktivt stötta unga människors växande i relationell mognad, tillåta ifrågasättanden, kritik mot traditioner, bejaka nyskapande initiativ och pusha ansvarstagande och aktivism långt utanför gemenskapen.