21/11 2022 av Anders Wesslund
I förra blogginlägget efterlyste Lars Söderholm mer plats för etiken i gudstjänsten. Jag tror att han fångar upp något väsentligt och att det berör fler än gudstjänstfirande, att det rör oss alla i samhället att ge etiken mer plats. Vi inom demokratiernas samhällen, dess polis, har att ta ansvar för och vårda etiken i våra mellanmänskliga relationer, inte minst genom våra politiska institutioner.
För humanismen är Den gyllene regeln moralens grund. Den finns utformad inom världsreligionerna, i klassisk filosofi och inom human etik. Den går utöver ömsesidighetsprincipen, ”öga för öga och tand för tand”, den appellerar till vår plikt att försöka och vilja att förstå den andre. I humanismen sprängs det etnocentriska. Människovärdet, som fastslås i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, gäller alla: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter.”
När professorn i teologi Joel Halldorf kommenterar Tidöavtalet i Expressen (8/11) mejslar han ut kristen etik i förhållande till Sverigedemokraternas nationalism: ”Men oavsett vad som sker kan de inte hävda att deras nationalistiska politik har något med kyrkan, Jesus eller den kristna tron att göra. Det är inte bara min personliga övertygelse utan ett teologiskt konstaterande”. Kommentaren gäller även övriga borgerliga partier då de gått samman om detta historiska avtal.
Så när kyrkorna samlar skarorna till gudstjänster kommer de framledes att, tillsammans med alla goda humanistiska krafter, kunna påminna om den kristna etikens grunder och vad detta avtal vilar på. Nådens budskap kommer fortsätta att förkunnas för oss alla, men inte utan att förstå vad den kristna bekännelsen omfattar. Som borgerlig väljare och gudstjänstbesökare borde det innebära ytterligare en dissonans i Tidöavtalets tidevarv.