23/11 2022 av Lars Söderholm
En god vän till mig som nu och då deltar i kyrkans gudstjänster berättar att han känner sig besviken på kyrkan. Han anser att kyrkan inte lär ut etik i den omfattning som behövs.
För en tid sedan lyssnade jag på Jesper Svartvik som är specialist på relationen mellan judendom och kristendom. Under ett antal år var han Krister Stendahl-professor, en tjänst som delades mellan Lunds universitet och Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Svartvik är också präst i Svenska kyrkan. En utgångspunkt i hans föredrag var Matteus 5:41. …om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. Svartvik menade att vi i den kristna traditionen är så upptagna av att gå den extra milen att vi glömmer den första.
Jag tänker att etiken tidigare i våra kristna traditioner har använts som ett maktmedel för att få människan att förstå sin bristfällighet och därmed få henne till underkastelse, få henne att ta emot nåden. Men när nåden väl är mottagen, då spelar etiken inte samma roll längre. När den uppskruvade etikens extramil väl har uppnått sitt syfte, så förbleknar betydelsen av den första milen. Denna första mil som kan uppfattas som en klart berättigad insats. Det här tänkandet finns antytt hos Augustinus och blev mer markerat hos Martin Luther.
Kyrkan har blivit ganska medveten om hur etiken använts just som en murbräcka mot människan, kanske kan man säga att etiken missbrukats. Klokt nog har kyrkan insett att det här inte är en bra väg. Men resultatet har nog blivit att etiken överhuvud tonats ner. Men idag står vi inför stora problem i samhället. Vi har klimatkrisen, vi har överutnyttjandet av jordens resurser. Inför dessa svårigheter blir etiken en viktig fråga.