24/12 2022 av Sten Högberg
En bloggtext om vad nästan, främlingen eller den andre kan betyda för oss.
I den stundande julhelgen firar vi födelsen av den kanske mest betydelsefulla främlingen genom tiderna på jorden. Varför beskriver jag Jesus som främling? Vid den här tiden brukar vi samlas kring och besjunga ett litet nyfött barn i en lite pittoresk krubba. Bilden av det nyfödda barnet är universellt. Vi kan alla relatera till det för vi har själva varit där. Men miljön är för oss i Norden rätt främmande. Barnet är judiskt och föds i en stad som då och nu ligger på Västbanken av Jordandalen i Palestina. Vad är det som gör att vi tycker oss känna honom trots att han föddes för över 2000 år sedan. Är det att han lanserats som den världsvida kristna kyrkans Herre och Gud. En Gud som har nyckeln till ett evigt liv. Är det för att vi uppfattat det som ett ”måste” att komma honom nära, om vi ska få leva om vi än dör. Han föddes till synes i ett fattigt och utsatt sammanhang i ett skyle för åsnor och får. Men hans föräldrar tillhörde inte de fattiga i sitt samhälle. Fadern var snickare och troligen rätt viktig då ortens befolkning i Galiléen skulle bygga och reparera sina hus. Dessutom tillhörde hans familj den judiska adeln eftersom han tillhörde Davidsätten. Modern var prästdotter från Jerusalem och uppväxt nära templet. Som prästfamilj tillhörde man den levitiska överklassen som betjänade det judiska folket med de heliga riterna i templet och uttolkningen av de heliga skrifterna. Barnet borde inte ha fötts som en främling bland sitt eget folk. Det spreds ett märkligt rykte om att en ny judakung skulle födas i staden Betlehem, helt nära huvudstaden Jerusalem. Det spreds troligen av resande persiska spåmän och stjärntydare, som studerat stjärnornas budskap. Detta rykte gjorde att barnet Jesus föddes in i livsfarliga omständigheter. Barnet blev ett hot mot den etablerade kungamakten, som lierat sig med kejsaren i Rom.
Jesus blev redan som barn en flykting som fick söka skydd i Egypten, medan ramaskriet dog ut och alla nyfödda gossebarn hade utplånats i trakterna runt Betlehem, i ett område som kallades Rama. Att växa upp i ett främmande land där föräldrarna har lägsta status, om så bara under några år tills den av romarna tillsatte lydkungen hade dött, sätter prägel på resten av uppväxten. Det är lätt att bli en udda fågel även när man flyttar tillbaka och lever bland dem som talar samma språk och delar samma fester och traditioner. Jesus kan mycket väl ha mobbats, om han uppträtt lite för lillgammalt bland jämnåriga. Han tycks ha varit en plugghäst, eftersom han som tolvåring satte prästerna i templet i gungning med sina skarpa frågor under påskhögtiden.
Han blev som en främling bland sin egna genom att han tycktes tolka de heliga skrifterna på ett helt annat sätt än de religiösa ledarna för hans folk. För många sjuka och fattiga blev han ett hopp om ett bättre liv och för många väletablerade medborgare blev han en oroshärd och ett hot mot den rådande ordningen. En ordning, som om den bröts, kunde leda till uppror och därmed romerska straffexpeditioner mot Jerusalem med kaos och förstörelse som följd.
Han tycktes identifiera sig med ”människosonen” i Daniels profetia 500 år tidigare och ”Messias” i Jesajas profetia ännu längre tillbaka. Messias – den drömda judakonungen som skulle födas ur kung Davids ätt och befria folket från romarnas ockupation. Men hur gick det ihop med ”människosonen” som enligt Daniel var en kung som utstrålade ett medmänskligt ledarskap, som var mänsklig jämfört med världshärskarna som härskade genom våld och död. Jesus blev en främling bland sitt eget folk och en främling med ett lockande ljust alternativ för andra folk. En främling som inte såg gränser bland människor, som problem att överskrida, utan såg mänskligheten som sin familj, som sin vi-grupp och som förmedlade en vi-känsla i förhållande till allt skapat liv på jorden. Något vi glömt i det av naturresurser berikade Västerlandet. Något att tänka på när vi firar Jesus födelse genom en God Jul.