31/12 2022 av Görel Råsmark

Ämnen: rättvis fördelning, Solidaritet, svensk självbild, världsmedborgare

 – i en Rödakorsmottagning i ett småländskt glasbrukssamhälle. Det var en specifik plats i en specifik tid, men redan i början av skolåldern insåg jag att jag kunde ha blivit född var som helst. Jag förstod att frågan om var en människa föds har avgörande betydelse för hennes livsvillkor.
Det var då jag blev ett med alla, i betydelsen att jag inte såg att jag på något sätt skulle kunna hävda att jag hade större rätt än någon annan till livets goda. Hon som står i matkön i ett flyktingläger, hon som saknar jacka och skor, hon som håller sin pappa hårt i handen i en gränsövergång – det kunde vara jag.
Jag är världsmedborgare, europé och svensk, i den ordningen. Jag har levt i ett land som är känt för att ha kommit långt i jämställdhetsfrågor, som har ett hyggligt fungerande fördelningssystem och ambitioner att verka för rättvis resursfördelning och minskning av väpnade konflikter i världen. I någon mån har den svenska självbilden naturligtvis varit illusorisk, men jag har ändå omfattat den.
Inte längre. Inte sedan det blivit politisk verklighet att reducera biståndsmedel  –  som de facto minskar fattigdom och därmed konflikter – och att kraftfullt hålla tillbaka nödvändiga insatser för klimatet.
Nej, inte längre. När solidariteten stannar vid nationsgränsen måste jag säga ifrån.

Mitt världsmedborgarskap väger tyngre än andra identiteter. Jag är ett med flickan i flyktinglägret; det finns inga gränser mellan henne och mig. Inuti mig ber hon om en rättvis fördelning och om solidaritet bortom nationella gränsdragningar. Hon frågar efter vårt engagemang – ditt och mitt – för rättvisa villkor inom planetens gränser, inte vid nationsgränserna.