10/1 2023 av Anders Wesslund

Ämnen: Georg Monbiot, Isabella Lövin, Oceankänslan

I höst har jag läst två böcker som båda betonat behovet av en ny berättelse, ett nytt narrativ. Den första är Georg Monbiots bok Ur ruinerna (som jag skrivit om här på bloggen tidigare) och nu före jul lade jag ihop Isabella Lövins Oceankänslan, henne politiska testamente. Jag återkommer till narrativen.

Ofta under läsningen av Lövin tänker jag på vilken stor förlust det varit för Sverige och svensk politik att hon har avslutat sin politiska gärning. Hon verkade både inom EU-systemet och under sina senare år som bistånds-, klimat- och miljöminister, tillika som vice statsminister under Stefan Lövén. Att läsa om det politiska hantverket bortanför strålkastaljuset har fått mig att börja förstå hur oerhört drivande och framgångsrik Isabella Lövin och har varit. Utan Miljöpartiets arbete för en blocköverskridande klimatlag i Sverige med nettonollutsläpp 2045 hade den gröna boomen med Northvolt, SSAB:s och LKAB:s fossilfria satsningar inte blivit av! Inom EU var hon och hennes partigrupp drivande och avgörande för att få igenom en ny fiskeripolitik i EU som bl a begränsat det stora ländernas flottor från att fiska ut haven, bedriva rovfiske och slå sönder U-länders egen försörjning, såsom utanför Västafrikas kust. Med Sverige och Isabella Lövin togs steg framåt i klimat- och miljöarbetet inom EU, den enda kraft som kan påverka den globala klimatfrågan på allvar. Utan EU som pådrivare tar varken USA, Ryssland, Kina m fl några steg. Så förlusten är stor även internationellt, ja globalt.

Det är lätt att känna igen sig i det patos och den syn på världen som träder fram på sidorna i Oceankänslan. Här finns ekon från den globala freds-, miljö- och solidaritetsrörelsen omsatt i praktisk politik. Jag förstår att många inom min generations ekumeniska rörelse, uppvuxna med dessa frågor, har valt att lägga sitt politiska engagemang i eller sina röster på Miljöpartiet. Här kritiseras konsumtionssamhället, här finns motkraft mot det egoistiska samhället och den framväxande rasismen under senare decennier. Här finns framtidshopp; Isabella försöker slå an tonen hos sina läsare som ger resonans i den oceaniska känslan av vördnad för och känslan av att tillhöra något större och heligare. Hon markerar samtidigt mot den rika världens rovgirighet, oljebolags delaktighet i folkfördrivning, mot religiös fundamentalism, mot moderat näringspolitik och högerpopulism inom borgerligheten.

När Isabella tecknar behovet av en ny berättelse görs det förstås mot bakgrund av nuvarande. Hon ser två stora berättelser i västerlandet, båda linjära och slutförda. Den första handlar om att ”upptäcka” och ”civilisera” jorden, den andra om kampen mellan de stora politiska ideologierna där målet enligt segrarna nåddes i o m Berlinmurens fall 1989. Men Lövin är kritisk trettio år senare: ”Den marknadsliberala ekonomin har inte lyckats utrota fattigdomen i världen, däremot har den i många fall koncentrerat rikedom och ökat klyftorna. Den har dessutom misslyckats totalt med att på ett självreglerande sätt ersätta skadliga varor och konsumtionsmönster med andra”.

I Isabellas historieskrivning lyfts framgångar inom vetenskapen som möjliggjort västerlandets stora språng och hur den demokratiskt liberala marknadsekonomin tjänat samhällen väl i att stå emot kollektiva och totalitära idéer och värna de mänskliga och individuella fri- och rättigheterna. Men i denna historieskrivning nämns inte arbetarrörelsen eller den demokratiska socialismen alls. Istället talar hon om ”ekonomiska faktorer” och föreställningar om människan som haft stort inflytande och landar – hos Freud. Förutom sin uppgörelse med ”homo economicus”, om människan som konkurrerande och egoistiskt vinstmaximerande, menar hon att Freuds pessimistiska människosyn; människan som sexualneurotisk, med libido och dödsdrift och vantrivsel i kulturen, måste övervinnas. Dessa två tillsammans har format den västerländska människans självbild.

Människan är i grund och botten god om vi istället lyfter fram berättelsen om hennes samarbetsförmåga, menar Lövin utan att vilja vara naiv. Det har hon verkligen inte varit i de politiska strider hon tagit, med Marx uttryck, i den materiella verkligheten, men här i föreställningarnas och idéernas värld, tenderar hon att bli det, menar jag. Båda tycks gälla; människor som konkurrensstyrda och egoistiska på samhällsplanet, samarbetsvilliga, hyggliga och empatiska i vardagslivet. Men tidigare skrev hon att västerlänningen vantrivdes i ”den seinfeldska neurotiska missnöjdheten” i sina vardagsliv. Det går inte ihop.

Som psykolog försöker jag rannsaka mig om jag bidragit till en pessimistisk människosyn. Sedan Freud har den psykoanalytiska traditionen utvecklats och känns igen i olika psykodynamiska teorier därefter. Att tala om ”libido” idag är gammaldags men handlar om den kraft att smälta samman som återfinns i människans vilja och förmåga till att samarbeta, att höra ihop. I den moderna anknytningsteorin, sprungen ur det psykodynamiska, framträder två krafter, två riktningar inom utvecklingen för det uppväxande barnet; att söka trygghet i förälderns famn (trygg bas – sammansmältning) för att därefter ”kravla sig ur famnen” för att självständigt, nyfiket utforska världen – självhävdandet. Att vara Själv och Tillsammans, som Tor Wennerberg benämner detta i sin utmärkta bok med samma namn, är utvecklingsuppgiften. Dessa står i växelverkan, i konflikt med äldre psykoanalytiskt språkbruk.  Denna dubbelhet i människans psyke är inte ny; ”Det goda som jag vill gör jag inte, det onda som jag inte vill gör jag”, konstaterar redan Paulus. Inom marxismen och arbetarrörelsernas kamp uttrycks detta kollektivt som en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Men här uttrycks även det gemensamma, sammangåendet, i solidariteten, och gemensam kamp, kollektivt självhävdande.

Det både socialistisk teori och kristen lära och teologi pekar ut är att för den rike är det svårare att odla de goda samarbetande tendenserna. Det finns en tydlig konflikt inom människan som Freud pekar på men även en konflikt mellan människor som varken Lövin eller Freud lyfter fram; de rika och fattiga, de ägande och de maktlösa, de förtryckande och de förtryckta. Det är inte alla som odlar konkurrensen och vill få oss att tro att vi alla är egoister. Det är eliterna i det ekonomiska systemet – som utestänger vanligt folk från demokratiskt inflytande – och inom borgerlig tankevärld. Inom kristen tro kallas egoism för synd, och girigheten efter egen rikedom angrips kraftigt i Bibeln. Den finns där som en potential inom människan, därav uppmanas vi till omvändelse och tro som en kollektiv handling; ur vördnaden inför skapelsens och Gud och i tjänsten springer livet fram; det andra leder till döden.

Vad det kapitalistiska samhället – en sannare beskrivning av de destruktiva krafterna än ”den liberala marknadsekonomin” – i global skala främst hotar oss kring handlar om självhävdelsen. Från hävdande till förhävelse. Från västerlandet har vår nyfikenhet lett oss till att utforska och erövra allt större delar av jorden. Nyfiket utforskande har blivit förträngande av ursprungsfolks mark och rättigheter, till artutrotning av enormt slag under antropocen och nu står vi på randen till klimatkollaps – visst går det tala om dödsdrift! Hos oss individer som gynnats av denna rovdrift – den västerländska medelklassen – har det internaliserats: ”Om jorden är på väg att dö, så ska jag/vi resa och se så mycket vi kan innan det är försent”. Denna oreflekterade tanke ligger till grund för mångas syn på sitt eget resande och resursförbrukande idag – självhävdelsen har perverterats till en dödsdrift. När vi inte längre hör ihop i det individualiserade samhället återstår bara konsumtion och med den ledan – som Lövin känner igen i den populära amerikanska serien Seinfeld som fått en renässans; det om något är ett tecken på alienation. Att ha dessa avsnitt ständigt rullande i bakgrunden är som en nedstigning i Dantes inferno.

Hos Freud fanns andra tankar outvecklade kring dödsdrift men viktigast tror jag är att landa i denna inre och yttre spänning som ryms inom människan. Det är vanskligt att se oss som i grunden bara goda.

Genom god anknytning ökar möjligheten för mognad av barnet så att det som vuxet kan reglera krafterna och fatta mogna beslut. Samhälleligt innebär det att vi tillsammans som vuxna kan fatta balanserade beslut mellan dessa krafter, men intressekonflikterna hör till människans signum. Här behöver vi politiska församlingar med reglerande kraft. Kapitalister, miljardärer, globala finansinstitut, banker m fl varken kan eller har den mognaden; här är rättsstaterna och de internationella politiska systemen både vår stora framgång som mänsklighet och vår nödvändighet för att fatta de nödvändiga begränsande besluten för ekonomisk tillväxt. Det är vad mognaden i planetens mycket prekära läge kräver. Men har vi mogna politiska ledare idag?

Utan en historieskrivning som innefattar arbetarrörelsen och vänsterns analys av samhällskonflikterna och utan en människosyn som ser människan kapabel till både ont och gott kommer den gröna rörelsen inte nå tillräckligt många. Och utan en vänster som inte går tillbaka till och tar kampen om de grundläggande konflikterna kring de materiella villkoren, så kommer de ”ekonomiska faktorerna” varken avtäckas eller kunna bekämpas, så heller inte de högernationalistiska krafterna. Som Birger Schlaug skriver (Dagens ETC 6/1 -23) efter FN-konferensen om biologisk mångfald före jul om politikerna och allvaret: att det handlar om rädsla för att utmana den kapitalistiska planekonomi och det systemtänkande som jakten på ekonomisk tillväxt kräver.

Jag högaktar Isabella Lövin och har stor respekt för hennes arbete. Vi saknar henne och jag hoppas hennes kamp fortsätter på andra arenor. Oceankänslan, låt oss gripas av den, ja drabbas på nytt och om och om igen. Läs Isabellas bok, läs den parallellt med Monbiots, där finns mer av vänsteranalys och de kompletterar varandra. Båda talar för det nödvändiga – en ny berättelse för vår mänsklighet idag. Den handlar om omställning och mer småskaliga sammanhang. Och den handlar om Agenda 30, FN:s globala berättelse om hur vi alla sitter i samma båt, hur allt hänger ihop.
Den behöver vi lägga på minnet.

---