15/1 2023 av Anders Kristoffersson
LO-ombudsmannen och agitatorn Johan Sanfrid Elmblad slutade sitt liv i Brasilien som en besviken man. Han är en av huvudpersonerna i Per Olov Enquists roman Musikanternas uttåg från 1978. Från den känner vi igen orden ”Det gives alltid något bättre än döden”, hämtade från sagan Stadsmusikanterna i Bremen. Både roman och saga handlar om hopp och hopplöshet inför livet och dess materiella villkor.
Jag mötte Elmblad när jag för en dryg vecka sedan såg iscensättningen av Enquists roman på Sara Kulturhus i Skellefteå. Sista föreställningen av denna starka pjäs, vars händelsecentrum ligger i en strejk 1909 i Bureå, Västerbotten, ges om ett fåtal dagar så den är svår att hinna se, åtminstone för sörlänningar.
För oss i tillräckligt hög ålder påminner pjäsen om den räcka av skådespel som kom på 1970-talet och som beskrev arbetets villkor. Det var på den tiden arbetslivet ännu fanns med i Sveriges Radios programtablå genom Sven Jerstedts Jobbet.
Själv minns jag Fria Proteaterns pjäser, särskilt Bonnieroperan, och Tältprojektet. Men också något som Musikanternas uttåg påminde mig om: Spelet om Norbergstrejken, den första av de s k arbetarspelen. Det skrevs i samma tid (1977) som Enquists roman och som jag såg den i juli 1978 vid Klackbergs gruva i Norberg. Efter 45 år minns jag inte mycket mer än röda fanor framför ett gruvhål i den västmanländska naturmiljön.
Strejken vid gruvorna i Norberg, 1891—92, var den största arbetskonflikten i Sverige före 1909 års storstrejk. Strejken vid Buresågen var mycket mindre. För övrigt finns en svag koppling till Norbergstrejken i Enquists berättelse. I slutet av romanen återges ett brev av Elmblad som skriver från Kiruna: ”Många, skrev han, hade kommit upp till de norrbottniska gruvorna efter Norbergstrejken, de var arbetslösa och svartlistade och i Kiiruna hade de tyckt sig se den sista möjligheten och hade tagit den.”
I såväl Norbergspelet som i iscensättningen av Musikanternas uttåg i Skellefteå finns ett hopp för framtiden, låt vara flämtande. Nu är detta med hopp och tid knepigt.
Knepigt därför att det handlar om faktiska händelser för 120—130 år sedan, beskrivna för 45 år sedan, som spelats upp då (Norbergstrejken) eller i dag (Musikanternas uttåg), händelser av (eventuell) betydelse för framtidshoppen i två dåtider (100 och 45 år bakåt) och i vår egna nutid. Hoppets tidsaxel är komplex.
När man tolkar händelser i dåtid är det lätt att ge utrymme för ett retroaktivt hopp. Författarna, och vi själva, sitter med facit i hand. I backspegeln ser vi vad som hänt i Sverige fram till i dag. Den materiella standarden har förbättrats dramatiskt för alla. Fattigdomen i absoluta termer har minskat kraftigt medan orättvisorna består, fast i nya former. Vi har också en helt annorlunda balans mellan arbete och kapital.
Men hur ser vi, inför vår egen framtid, på hoppet i pjäserna och i boken? På 1970-talet fanns en optimism inför möjliga förbättringar av villkoren för arbete och rättvisa. Det var 70-talets ’vi’. Men vilket 20-talets ’vi’ ligger bakom det jublande mottagandet av Skellefteåföreställningen? Bejakar vi utvecklingen under de senaste 130 åren? Ger föreställningen hopp i dag för framtiden, liksom det gjorde under 1970-talet?
Eller gäller stödet enbart iscensättningen av dåtidens elände? På senare år har vi ofta vid teaterföreställningar m.m. vant oss vid att jubla, gärna stående. Vi blir då själva en del av föreställningen som får ett särskilt värde för oss. Det individuellt upplevda nuet blir viktigt, tolkningen av dåtiden tonar bort och förväntningarna på framtiden mer diffusa.
Måhända är detta orättvist. Kanske gör vår dystopiskt färgade nutid det svårt att se möjliga framtider, särskilt som erfarenheterna i pjäserna inte på något enkelt sätt kan ses som modeller för framtida handlande. Och hur blir det då med hopp och framtid?
I en tidigare bloggpost (22-08-25) utgick jag från teologen Patrik Hagman som, vid senaste sommarmötet med Förbundet Kristen humanism, talade om värdet av ett dyrt hopp, grundat i inkarnationen och tanken på Jesu återkomst. Där finns de gåtfulla orden ’Redan nu, ännu inte’. I denna tidsmässiga spänning ska ”himmelrikets sötma” balansera nuets liv i Jesu efterföljelse.
Den svåra balansen är ett viktigt tema i Musikanternas uttåg: Arbetarna lever i den västerbottniska kristligheten med dess ovan-där-perspektiv samtidigt som de kämpar för att förändra eländiga materiella villkor. Och där någonstans fann kanske en del den sanna frid som Enquist lägger in i den bräcklige Elmblads mellannamn, Sanfrid.
Frågan är hur formeln ’Redan nu, ännu inte’ inte bara ska bli en tulipanaros, lätt att formulera i ord, svårare att gestalta i praktiken. Därmed återkommer en fråga, klassisk för arbetarrörelsen och andra sociala rörelser, den om organisationen. Som så väl illustreras i Musikanternas uttåg. Då var organisationen fortfarande svag men uttryckte ett framtidshopp.
Vilka organisationer föder hopp i dag? Vilka framtidsbilder av möjliga samhällen kan målas? Vilka hållbara berättelser kan formuleras (jfr. Anders Wesslunds bloggpost 22-10-31)? Hur finns kyrkor och deras gemenskaper med i dessa bilder och berättelser? För vår tid med krig och klimatkris. I spänningen mellan redan nu och ännu inte.