1/2 2023 av Sten Högberg
I Lisa Magnussons ledarstick i DN 28/1 läser jag om att lågaffektivt bemötande skapar kaos när lärare i skolan tvingas använda den i konflikter med frustrerade och manipulerande elever. Det var en metod som skapades på 90-talet för att bemöta barn med autism och intellektuella funktionsnedsättningar. Hon påpekar att i det sammanhanget kan det fungera, men inte självklart i dagens skola.
Jag delar hennes frustration över de exempel på konflikter mellan lärare och elever som valsar runt i massmedia. Hennes exempel är den konflikt som uppstod då en elev vägrade lyda när läraren uppmanade honom att lägga undan en surfplatta (SVT 25/1). Eleven svarade med mordhot och läraren svarade till slut med att i enlighet med skollagen ta honom i armen och föra ut honom ur klassrummet. Läraren polisanmälde mordhotet och föräldrarna anmälde läraren för misshandel. Utredningarna läggs ner, men skolledning låter inte längre läraren jobba kvar.
Hade han inte använt det lågaffektiva bemötande som skolledningen förväntade sig av läraren? Riskerade läraren rasera skolans renommé inför de föräldrar som väljer skola för sina barn? Var det därför som han fick lämna skolan? I så fall gav skolledningen sin lärare högaffektivt bemötande.
Vad är då affektivt bemötande. Jag ska inte ge mig in på att redogöra för den aktuella psykologiska teorin utan bara utgå från ordens betydelse. Att göra något i affekt är att låta känslan styra handlingen utan att först reflektera över handlingens konsekvenser. Lågaffektivt bemötande kan då tolkas som att man dämpar sin vrede, oro eller fruktan för att släppa fram mer dialoginriktat bemötande. Högaffektivt bemötande kan då tolkas som att låta vrede, oro eller fruktan styra analysen av urvalet av konsekvenser så att man prioriterar bort allt som sinkar ett snabbt svar. Då väljer man lätt bort sin värdegrund och långsiktiga konsekvenser, som i exemplet med skolans hantering av läraren. Konsekvenserna att lärarna på skolan inte längre vågar använda sina diciplinära verktyg.
Min egen uppfattning om lågaffektivt bemötande i skolan i stort är ett missförstånd eller missbruk av metoden. I en skola där elever har minst 10-15 års erfarenhet av föräldrars och andra vuxnas affekter i olika situationer finns en gedigen kunskap hur man som barn kan bemöta vuxna i affekt för att få igenom sin egen vilja. Missuppfattningen ligger i att en skolledning tror att de kan beordra sina lärare att agera lågaffektivt trots att de känner växande vrede eller fruktan. Känner man vrede eller fruktan det minsta lilla gentemot eleven så kommer känslan att avslöjas i kroppsspråket trots att man talar lugnt och bestämt. De flesta barn som inte är rädda för sin lärare vet vilken knapp de ska trycka på för att få fernissan att spricka och få sin vilja igenom. Vrede och fruktan hos en vuxen är ett svaghetstecken som ett barn minst av allt behöver.
Andra metoder som är riktigt lågaffektiva som passar bättre i en familj än i en skolklass i arbete, är att nonchalera ett barn som med affekt försöker få uppmärksamhet, inte på ett avvisande sätt utan barnet får provocera tills hen tröttnar. Då först gör man en fysisk gest som talar om att relationen är okey. Om barnet vill prata så gör man det på barnets villkor genom att lyssna och svara rakt. Det är först när ett barns egna affekter stillnat som tillitsfulla relationer kan bygga. Det gäller också vuxna.
Förmågan att stilla affekter hos barn har inte så mycket med metodik som med människosyn att göra. Inte många skolor har krav på att läraren ska ha en demokratisk och inkluderande människosyn vid en anställning. Det är formell kompetens som gäller. Inte alla lärare med formell kompetens passar till att leda undervisning för överaktiva, frustrerade, mobbade, våldsutsatta och utsatta för sexuella kränkningar hemma. Med det är skolans verklighet idag.
Att som lärare ha en människosyn som ser främmande kultur, språk, religion, hudfärg och fattig bakgrund hos barn, som ett problem och inte kan inkludera dem i en tillitsfull omsorg, kan inte heller på ett effektivt sätt använda lågaffektivt bemötande. Känslor kring sådana problem lyser alltid igenom hos barn. Därför kan inte skolledningar kräva lågaffektivt bemötande av alla sina lärare. Det är få som anställts på sådana villkor. Att ha lärt sig metoden och ha den i sitt CV är inte tillräckligt, om man inte har en inkluderande människosyn. En sådan står inte i ett CV.