8/2 2023 av Sten Högberg
Det var en lördagskväll i slutet av mars. De långa ljusa vårvinterkvällarna hade inletts efter vårdagjämningen. Det var den andra våren på plutonchefsutbildningen på Arméns jägarskola i Kiruna. Året var 1979. Vi hade ledigt över helgen och jag hade tagit för vana att gå en sväng till Missionskyrkan, som låg i den byggnad som band ihop höghusen Spottkoppen och Snusdosan i centrum. Husen var en skapelse av arkitekten Ralph Erskine, så även Missionskyrkan. En modern skapelse i slipad betong. Jag hade fått nyckel dit och tog alla chanser när jag var ledig att öva på pianot och kyrkorgeln. Jag hade också lagt mina civila kläder där och bytte gärna om för att ta en promenad i kvällsljuset på stan.
Vid detta tillfälle mötte jag en av Kirunas försupna samer. De var inte vanliga i gatubilden, men jag visste att det fanns en hel del av dem i stan. Äldre män som inte stod ut med att bli kallade lappjävel av rasistiskt lagda svenskar. Han riktade tidigt in sig på mig och kom emot mig med lite vinglig gång. Han gick helt nära inpå mig och tryckte ett pekfinger in i min bröstkorg. Jag var rätt van att möta uteliggare på Södermalm eftersom Andreaskyrkan regelbundet hade öppet hus med smörgåsfrukost för uteliggarna och andra ensamma fattiga. De som jag sedan mötte berusade på gatan pratade alltid med mig med sitt ansikte tio centimeter från mitt. Jag brukade inte backa av rädsla eller äckel utan försökte vara det stöd de behövde för balansen när de försökte säga något.
Den samiske mannen jag mötte uppträdde likadant. Han tog stöd mot mig och konstaterade – Tu är same tu! Jag svarade lite konsternerad – Nej du, jag är inte same, jag är svensk. Han gav sig inte. – Jo, tu är same tu! Jag fick lov att upprepa. – Nej, tyvärr, jag är svensk och kommer från Stockholm och går på Jägarskolan. Han tittade mig djupt i ögonen och skakade på huvudet. – Int är du väl en sån svenskjävel? Så sträckte han upp sig lite och tillade – Men jägarna är bra dom. Så lommade han iväg med sin hjulbenta gång och jag fortsatte själv med min hjulbenta gång åt mitt håll.
Han hade tagit mig för same eftersom jag var klädd i en grön fjälljacka med ett vitt makramébälte runt midjan och näbbstövlar i grovt oxläder. Det var sällan en svensk i Kiruna var klädd så att man liknade en same. Den som gjorde det riskerade att få glåpord från överförfriskade svenskar.
Samma vår fick jag under vinterfjällmarschen kontakt med en same som gjorde militärtjänst som ordonnans och körde snöskoter. De stunder han sov fanns han i det tält jag basade för. Han berättade att hela hans by i Ritsemjokk hade fått besked från Vattenfall att de måste flytta hela byn. Vattenfall tänkte höja vattennivån i Akkajaure som var vattenmagasin bakom Suorvadammen vid Stora Sjöfallet. Han var så förbannad över alla svenskar.
När jag skriver detta 6 februari 2023 är det samernas nationaldag, en dag som firas i alla de tre nordiska länderna som har samisk befolkning på Nordkalotten. Sápmi. Man skulle kunna tro att mycket av rasism och kolonialism sjunkit undan de sista 40 åren, men inte mycket har hänt. Sametinget har etablerats men tycks ha svårt att driva sina frågor framgångsrikt gentemot staten. Den senaste framgången var när Sirkkas sameby fick rätten att fördela jakt och fiskerätter på sitt område, till dem som annars ansökte om detta till Länsstyrelsen. Den framgången har väckt så mycket hat från svenskar att några undrar om det var en framgång. Varför detta hat? Fanns det så mycket vänskapskorruption mellan fiskare, jägare och de svenska tjänstemännen på länsstyrelsen att man fick för sig att nu skulle det bara vara Sirkkasbyns vänner som skulle får rätten att fiska och jaga. Alltså att vänskapskorruptionen skulle fortsätta. Sirkkasbyns intention har varit att fördela jakt och fiske till de tider och områden som inte stör renhjordarnas vandringar för att söka bete.
Vi hör nu från politiker, myndigheter och industrier att tillståndsprövningarna måste snabbas upp för det gemensammas bästa, med den underliggande meningen är att antalet skäl för ett nej till gruvbrytning, vindkraftsparker, vattenkraftutbyggnad, industrietableringar bör raderas. Det innebär att samernas behov av att få renhjordarna att vandra till nya betesmarker för att betade marker ska få återhämta sig, kan komma att förbises, för samhällets bästa. Läs industriernas behov av att få sälja malm och metaller, och kraftproducenternas och Svenska Kraftnäts behov av att täcka landets växande behov av el.
Men vad förlorar Sverige på att samernas rennäring blir nedprioriterad? Förlorar vi rennäringen, så förlorar vi en hållbar kött- och hantverksproduktion i en tid då moderna köttfabriker ifrågasätts som både etiskt och klimatmässigt ohållbara. Den samiska kulturen innehåller urgamla förhållningssätt till naturen som vårt västerländska och tidvis fundamentalistiska vetenskapssamhälle har rationaliserat bort. Vi västerländska svenskar har mycket att lära av det samiska förhållningssättet som handlar om att inte ta ut mer av naturen än den producerar. Det handlar också om en ödmjuk inställning till mångfalden i naturen. Det hindrar inte att enskilda renägare kämpar för att få skjuta av de vargar som decimerar deras renhjordar. De har tillräckliga bekymmer med alla tjuvjägare som skjuter deras renar från bilen.
Alla som får rätt av staten att öppna gruvor och bygga anläggningar tvärs över renarnas vandringsstråk borde som villkor tvingas finansiera breda landbroar över blockerade områden med inbyggda utfodringsstationer på broarna som lär renarna att gå över dem.
Detta är en vild fantasi från en svensk som inte vill förlora samernas kultur med sin filosofi som en integrerad del av svensk kultur och en inspiration till en ny mångfaldsfilosofi som en motkraft mot den värdenihilism som sprider sig i våra kulturlager.