24/2 2023 av Anders Kristoffersson
Ingmar Bergman låter i Fanny och Alexander (1982) filmens gode patriark, Gustav Adolf Ekdahl (spelad av Jarl Kulle), i sitt julaftonstal i köket hylla den lilla världen och ställer den mot stök och oro i den stora världen. Jag vet inte om Bergman hade läst sociologen Hans Zetterberg (1927—2014), den som först skrev om dessa två världar. Kanske gjorde han det, den sex år tidigare (valåret 1976) Dramatenfängslade Bergman.
Zetterberg var liberalkonservativ och informell chefsideolog för moderaterna åren runt 1980. Han var kritisk mot både stat och marknad. Mot dessa ställer han, inte som Gustav Adolf Ekdahl familjen, utan de civilsamhällen i vilka värden som gemenskap och närhet ska förverkligas.
För socialdemokraternas tidigare kulturminister, Bengt Göranson, var Zetterberg en person man inte kom undan. Han tog spjärn mot honom när denne hävdade att solidaritet bara är möjlig i den lilla världen, medan konkurrens måste gälla i den stora, där Zetterberg sökte förena en strikt marknadssyn med ett medmänskligt förhållningssätt. Göransson frågar, låt vara hypotetiskt, hur stor den lilla världen kan bli innan solidariteten blir omöjlig.
För i dag ett år sedan överföll Putins Ryssland Ukraina. Vi har kunnat följa krigets fasor. Vi själva möter krigets ekonomiska konsekvenser som prövar vår uthålliga solidaritet med Ukraina. Medan människor där lever i sina krigssargade bubblor finns vi i våra välfärdsbubblor, de må vara klass-, etniskt eller boendemässigt betingade. Den stora världens bubblor står mot den lilla världens.
Kriget i Ukraina kan fortsätta länge: ”Det kanske värsta är att man inte ser något slut på kriget” (finske presidenten Sauli Niinistö i DN 23-01-15). Det talas om ett utnötningskrig liknande det på andra världskrigets östfront. Hur ska då de små världarna förenas med den stora världens krav på solidaritet?
Begrepp som fred och rättvisa dyker upp. Ofta ser vi dessa två som kompletterande värden. Kristna humanister refererar gärna, inte minst i fastetid, till profeten Jesajas tal om Rätt fasta (Jes. 58). Utan fred ingen rättvisa och utan rättvisa ingen fred. Men är det så i dag? Bland oss medborgare och hos våra politiker.
European Council on Foreign Relations (ECFR), en EU-baserad tankesmedja som analyserar utrikespolitiska frågor, undersökte förra året européers inställning (i mitten av maj 2022) till kriget i Ukraina (https://ecfr.eu/publication/peace-versus-justice-the-coming-european-split-over-the-war-in-ukraine/) Ansvarig var bl.a. den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, känd för After Europe (2017), där han studerade effekter av de postsovjetiska nationernas inträde i EU och av kommande framtida migrationsströmmar, effekter som kan påverkas av Ukrainakriget.
I undersökningen ställdes fred mot rättvisa. Även om européer i allmänhet stödde Ukraina och sanktioner mot Ryssland tillhörde 35 % ett ”fredsläger” = de som önskar att kriget ska ta slut så fort som möjligt, även till priset av att Ukraina ger upp territorium, 22 % tillhörde ett ”rättviseläger” = de som ville säkra Ukrainas territorium. I alla länder, förutom Polen, var fredslägret större än rättviselägret. Medborgarna oroade sig för sanktionspolitikens bördor (levnadskostnaderna) och för risken av ett kärnvapenkrig.
Så var inställningen i maj 2022. Förmodligen är den likadan i dag. Kanske finns ett gap mellan medborgarna och de regeringar i EU-länderna som blivit allt mer aktiva i stödet för Ukraina. Regeringar verkar se kriget mer existentiellt än sina medborgare. Där det existentiella är hotet mot världsordningen, inte effekterna för plånböckerna.
Samtidigt verkar stödet för Ukraina i Europa och USA vara större än i andra delar av världen, som i Indien, Kina och Turkiet, där fredslägret är större. I en helt ny studie (från 22 februari i år) har ECFR undersökt de globala attityderna runt årsskiftet 2022/2023. (https://ecfr.eu/publication/united-west-divided-from-the-rest-global-public-opinion-one-year-into-russias-war-on-ukraine/) Även här är Krastev ansvarig, tillsammans med Timothy Garton Ash, professor i Oxford, där han leder ett projekt om Europa i en föränderlig värld.
Den föränderliga världen både konsolideras (Europa och USA) och fragmentiseras (övriga delar av världen). Utanför ”vår” värld ses inte kriget lika existentiellt som man (=regeringarna) gör i Europa och USA. I världen utanför verkar starka antikoloniala minnen och erfarenheter av västerländsk imperialism.
I synen på ukrainska flyktingar finns i Sverige inget gap mellan medborgare och regering. Regeringens snålhet är en reflex av den skärpta migrationspolitiken. Införandet av EU:s massflyktsdirektiv var bra. Det stödet är nu helt otillräckligt för att skydda och integrera flyktingar från Ukraina. Våra små världar rymmer i alla fall inte den solidariteten med Ukraina.
Frågan är hur det är med annan solidaritet och vår vilja att förena den med omsorgerna om våra små världar. Hur stora kan våra gemenskaper vara? Bengt Göranssons frågor till Hans Zetterberg återkommer.
En särskild fråga gäller hur den kristna humanismen förhåller sig till katastrofer. För människorna i Ukraina katastrofen från 24 februari 2022. För människorna i Turkiet och Syrien, jordbävningskatastrofen från 6 februari 2023. För människor i mer lågintensiva katastrofer som i Israel och Palestina.
Ukrainakriget och jordbävningarna illustrerar det onda i människor och i naturen. Men ondskans problem känns nu som en för stor fråga. Liksom hur den kristna humanismens hopp ska lagras på realiteterna i den stora och den lilla världen. Men efter fasta kommer påskdag.