15/3 2023 av Anders Wesslund

Ämnen: Carl Bildt, geopolitik, John Mearsheimer, NATO, Ryssland, Ukraina

Frågan ställs av en av världens tungviktare i geopolitiken, John Mearsheimer, den amerikanske professorn emiritus i statsvetenskap vid Chicago University. Den ställs vid the Holberg Debate i Bergen i december 2022 till Carl Bildt i deras diskussion om kriget i Ukraina. Mindre arrogant än mot upplevt underlägsna debattörer, svarar Bildt att han inte kommer acceptera utpressning från Putin i kärnvapenfrågan. Mearsheimer har just drivit tesen att Rysslands ledning uppfattar grundfrågan – att  Ukraina ska beviljas Natomedlemskap – som ett existentiellt hot mot dem. De kan därmed inte, d v s har inte råd att, förlora kriget. Väst å sin sida hävdar detsamma: Ukraina måste vinna för att rädda de liberala demokratiska värdena och förhindra fortsatt rysk aggression mot andra stater.

Mearsheimer framstår alltmer som en av få kloka röster som ståndaktigt står emot det västliga narrativet. Och det finns anledning att lyssna på honom: för om han har rätt om den ryska uppfattningen om det existentiella hotet – oavsett alla politiska ledare i väst inklusive Bildt som avfärdar den som nonsens och fantasier (väst har ju bara goda avsikter) – då innebär positiva nyheter om ukrainska framgångar och segrar i kriget att risken för användandet av kärnvapen ökar. Om Ryssland blir desperat nog så ökar denna risk, varnar Mearsheimer.
– Världen var bipolär under Kalla kriget, unipolär 1991-2014 och nu är den multipolär med två dyadiska konflikter samtidigt: USA mot Ryssland samt USA mot Kina. Vi lever i en än farligare tid än under Kalla kriget, varnar Mearsheimer.
Här höll Bildt med honom.

Geopolitik har en uppgift i att se de större drivkrafterna bakom konflikter. Den handlar i grunden om de stora maktspelarna i världen – USA, Kina och Ryssland – och hur de försöker skaffa sig hegemoniska positioner i sina sfärer. Geopolitiken som del av statsvetenskapen kan tyckas kall och teoretisk men den är både grunden för hur stater agerar (internationell politik) och en fristående granskare av det storpolitiska spelet. I det här fallet tillhör Bildt en av aktörerna, Mearsheimer en av de kritiska granskarna. Han går rakt emot den rådande diskursen i Väst. För att förstå krisen och Rysslands invasionskrig i Ukraina behöver vi se att det handlar om Nato och USA:s sätt att se på och behandla Ryssland under den period Ryssland varit svagt och världen unipolärt styrd av USA, menar Mearsheimer. I deras strategi har ingått att aldrig tillåta Ryssland att bli starkt igen. I detta spel är Ukraina mer ett medel för denna försvagning än vad vi hör i den moraliska överbyggnadens retorik: ”ett försvar av den liberala demokratins värden”.

Den påtagliga försämringen av det internationella klimatet började i o m Natos toppmöte i Bukarest 2008 där Georgien och Ukraina utlovades Natomedlemskap. Det var tydligt sedan länge och uttalat av ryska ledare före Putin, att detta skulle vara att överträda en röd linje och som av Ryssland uppfattas som ett direkt hot mot dem. USA valde att köra över både Merkel och Sarkozy som båda opponerade sig mot Natoinbjudan till Ukraina. De såg allvaret, de förstod riskerna.
– Ta fram kartan, det är samma spel som Palmerston (brittiske premiärministern) spelade 1853 till 1856 i det första Krimkriget.
Orden kommer från den amerikanske FN-ekonomen, Jeffrey Sachs, tidigare ekonomisk rådgivare i Östeuropa och Moskva, tillika specialistrådgivare till Ban Ki-Moon. Då som nu handlar det om att stänga av Rysslands utlopp i Svarta havet och hindra militär närvaro i östra Medelhavet, menar Sachs.

I den västliga men framförallt försnävade och offentliga diskussionen om Ukraina och Nato angrips invändningar som Mearsheimers och dem i denna text främst på följande sätt:
– inget land har rätt att upprätta intressesfärer; folkrätten ger varje land suveränitet i sina egna val.
– vi försvarar den liberala demokratiska världsordningen och den är inte förhandlingsbar.
– enbart Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget och det nya läge vi befinner oss i. Enbart deras handlingar är moraliskt förkastliga.
– förhandlingar är otänkbara; Ukraina har rätt och måste vinna. Därför är det enda alternativet fortsatt upprustning och stöd till Ukrainas försvarskrig.

Till dessa argument tillkommer tillmälen som att de som för in andra argument antingen är putinister eller nyttiga idioter som går Moskvas ärenden.

De allra flesta människor i vår del av världen och Sverige, som kommer nära krigets vidrigheter och i synnerhet Rysslands övergrepp både på Ukraina som nation och ukrainarna – men även på sina egna medborgare – vi känner vrede, avsmak, förtvivlan och smärta. Ändå, geopolitiken rör sig på en nivå ovan den där vi med rätta reagerar, protesterar och solidariseras oss med och stöder Ukrainas folk. Geopolitiskt – som statsvetenskap – kan samtliga argument ovan prövas och ifrågasättas, åtminstone ses ur fler perspektiv. Det handlar om intressesfärer oavsett om väst och USA förnekar det. Det är en konflikt mellan olika stater och värdesystem där den unipolära ordningen är utmanad.

Om fred mellan stater är det yttersta målet och risken för ett än farligare läge med risk för användning av kärnvapen, då behöver argument som de Mearsheimer framför prövas noggrant. Om kunskap om motståndaren – den onda fienden – innebär ökad kunskap hur denne ser på världen, då behöver motståndarens föreställningar respekteras som godtagbara för att kunna lösa konflikten. Om inte kvarstår enbart den väg som nu prövas: att den starkaste vinner kriget – och motståndaren blir besegrad. Om vägen till andra moraliska mål: fred och på sikt förtroende mellan stater och undvikande av att kärnvapen kommer att användas, då behöver världen, med hjälp av sina bästa krafter och kunskaper och inom FN-systemet, istället göra vad den kan för att en deeskalering av kriget och konflikten ska komma till stånd så snart som möjligt.

Är du inte rädd Carl?
Jag är rädd, inser jag, just för att den enda godtagbara västliga tankestrukturen vi idag har tycks vara den Carl Bildt företräder; att avfärda de ryska föreställningarna som nonsens. Den hållningen minskar knappast konflikten.
Den företräds av våra ledande maktskikt.
Det är inget lugnande tecken om stort ledarskap. Snarare tvärtom.
 
Om Mearsheimers paradox stämmer; om Ukraina med västs stöd går mot att vinna kriget – då försätts världen i ett farligare läge än under Kalla kriget där risken för användning av kärnvapen ökar.