30/3 2023 av Anders Kristoffersson

Ämnen: berättelser om det gemensamma, folkbildning, marknad, nazism

Att läsa om en dåtid i dagboksform är lärorikt. För Tyskland under Hitlertiden har vi författaren Victor Klemperers Intill slutet vill jag vittna; Dagböcker 1933—1945 (1995) (se bloggen 2020-12-20). För inledningen av samma tid redovisar journalisten Uwe Wittstock i Februari 33; Litteraturens vinter (2022) vad författare och kultur mötte från 28 januari till 15 mars 1933.

Vi följer familjen Mann med Thomas, barnen Klaus och Erika, brodern Heinrich men också Bertolt Brecht, Alfred Döblin (Berlin Alexanderplatz), Hans Fallada (Hur ska det gå med Pinnebergs?), Carl von Ossietzky och andra författare, konstnärer och skådespelare. För varje dag visas också på våld och död som drabbar tyskar utanför kulturkretsen.

I gruppen av författare finns en spännvidd i reaktioner, mellan realism och önsketänkande, när man ställs inför att bryta upp från stora delar av den egna existensen, materiellt och kulturellt. Och det är bråttom; 28 februari, drygt 4 veckor efter att Hitler blivit rikskansler, upphävs demokrati och medborgerliga rättigheter genom två presidentförordningar.

Snabbheten i skeende och nazisternas politiska skicklighet överrumplade. Likväl förvånas den som tror att författare särskilt väl läser av stämningar kring det som kommer. Alltsedan kriget var fysiskt våld ändå en viktig del i det offentliga livet. Hitlers anspråk formulerades klart och tidigt.

Utan att trivialisera nazismen och kränka dess offer kan vi gå från februari 1933 till mars 2023. Mycket var helt annorlunda för 90 år sedan. Vi kan ändå fråga: Om tyskar, författare och andra, inte såg sin tids tydliga tecken, vad ser vi inte tillräckligt klart i dag? Finner vi några långa, oroande rörelser?

En sådan rörelse gäller det som hänt med utbildning och bildning och hur detta speglas i offentlighet och media. Och fortsätter att hända.

Nyligen skrev Björn Wiman i DN om ett besök på Södra Vätterbygdens folkhögskola, känd för frikyrkligt rotade. Wiman tar upp Tidöavtalet och hotet mot den svenska folkbildningen. https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-dagens-sverigevanner-vill-vanstalla-det-svenskaste-som-finns/

Vi ser ännu politisk ovilja att ta itu med friskolors röverier ur offentliga kassor. Ett ointresse för läs- och skrivfrämjande. En skolinspektion passiv inför alltför tidig introduktion av datorer i förskolor och skolor. Vad händer med barns hjärnor och språk bland paddor och mobiler? Bill Gates och Steve Jobs lär ha stängt ute sina barn från datoranvändning till dess de nådde tonåren. De mycket resursstarka reproducerar sig.

Man behöver inte vara konspiratorisk för att se mekanismer som eroderar kunskaper och språk. Marknadsdriven betygsinflation, brist på skolbibliotek, liksom sociala media, där det platta slår ut det djupa, urholkar. Samtidigt står vi inför klimatkris och krig med dessas följder. Hur möter vi detta med oklara kunskaper och utplattat språk?

I förra veckan, när den senaste IPCC-rapporten kom, när vi återigen ställdes inför allas vårt ansvar för det som borde hända, får vi en diskussion om språk som handlar, inte om urholkning av läs- och skrivförmåga, utan om att ’dom’ ska ersätta ’de’ och ’dem’. Något som ses som en viktig klassfråga. Ideologiskt färgat struntprat. Tänk om humanisten Tage Danielsson med sin Grallimmatik (1966) ännu levt för att kommentera detta!

Språk ska bära berättelser om det gemensamma. För ett par veckor sedan deltog idéhistorikern Sverker Sörlin i ett samtal om Norrlands framtid på Littfest i Umeå. Hans avhandling från 1988, Framtidslandet, har tryckts på nytt. För övrigt har Sörlin hyllat bildningen i Till bildningens försvar (2019).

Nu proklameras ett nytt, grönt, framtidsland med koldioxidfri ståltillverkning, nya gruvor och batterifabriker. Sörlin lyfter bristen på gemensamma projekt i detta nya framtidsland. Till skillnad från det gamlas värdering av det samhälleliga med bostäder och konst (Hjalmar Lundbom i Kiruna). https://www.dn.se/kultur/sverker-sorlin-vi-maste-fora-ett-demokratiskt-forankrat-samtal-om-vad-norrland-ska-bli/.

I det nya Framtidslandet är staten frånvarande: Marknad behövs, visst, men blir själ- och sammanhangslös utan gemensamt liv. Stat behövs och civilsamhälle. Kyrkor och annat.

Ideologiskt färgat struntprat, hot mot läsande och skrivande och mot bildning urholkar språket. Ett våld, inte fysiskt brutalt som i dåtidens Tyskland. Men likväl våld som ockuperar våra medvetanden, svårt att möta, svårt att motverka.

Vi behöver hoppfulla berättelser på ett tydligt språk. Om våra framtider, inte bara de marknadsdrivna, utan också de gemensamma. Berättelser som politisk kraft.