Sara Lidman utgav sin debutroman Tjärdalen 1953. Jag har läst boken nu i vår. En tjärdals förstörelse och moraliska tillkortakommanden åskådliggörs i byn Eckträsk i det inre av norra Västerbotten. Många lever på jord och skogsbruk och extrainkomster för livets nödtorft behövs. Människor lever av naturen och har flera djur på sina små gårdar. Man har kor, grisar och höns med flera djur. En av huvudpersonerna Petrus blir åsyna vittne till en katt- och råttalek på blodigt allvar. Huskatten Milla i Tjärdalen jagar möss som huskatterna hade på sin lott. Petrus blir åsyna vittne till hur katten plågar ihjäl musen. Katten biter musen och drar sej tillbaka kanske slickar sej om munnen, för att sedan bita ihjäl musen. Petrus klarar inte se på detta djurplågeri utan dödar katten.

Huskatter var legio på mindre oftast familjejordbruk på 1940 och 50 – talet. Det var rätt lika i mitt norra Halland som Västerbotten när jag växte upp. Katterna bodde i ladugården och hade en egen ingång i muren under ladugården. Inne i ladugården fanns hos oss 6 -7 kor, någon kalv och en stor grismor kallad sugga, väldigt lika med gårdarna i Tjärdalen. Kanske var våran gård lite större men vi behövde också extrainkomster av sommar-gäster som köpte mjölk och ägg. Sara Lidman beskriver livet på gårdarna kärleksfullt. Djuren behandlades med värdighet. Katten fick hos oss mjölk i en skål och när vi fiskade i bäcken brukade vi ge fisken till katten.

Grisuppfödning beskriver Sara Lidman i Tjärdalen. Suggan fick grisungar kultingar kanske uppemot tiotalet. Grisungarna fick amma suggan och man fick varligt hjälpa till så att det gick bra. Det kunde vara en hård kamp bland kultingarna att få bäst spene av suggan. Vi klippte av tänderna hos kultingarna så dom inte skulle skada suggans spenar. Maten till grisarna  hälldes från grisespannen i grisarnas ho. Sara Lidman beskriver just grise-spannen som en länk mellan människorna och djuren. Grisespannen stod i köket och där slängdes matrester så att inget gick till spillo.

I ett framtida ekologiskt hållbart samhälle  har vi mycket att lära av den gamla traditionen som fanns hos forna tiders familjejordbruk. Lokal odling och djurskötsel i harmoni med djuren och naturen är ett riktmärke. Inget skall gå åt spillo. Det som inte hamnade i grisepannen kanske kunde ges till hönsen exempelvis smulor av bröd. Att få se en höna värpa ett ägg, kanske pröva på att mjölka en ko är erfarenheter fler skulle få en möjlighet att uppleva.