10/5 2023 av Anders Kristoffersson
Tro och moral. Ord och handling. Visst ska de hänga ihop. Åtminstone om handlingarna är goda. Samtidigt är tro och liv inte alltid samstämda. Paulus ord ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom. 7:19) uttrycker detta.
Även mellan sekulära övertygelser och moral finns det glapp, väl så intressanta, för individer och i politiken. Men här begränsar jag mig till (religiös) tro.
Är då tro på Gud nödvändig för att vara moralisk? Frågan har ställts av det USA-baserade opinionsinstitutet Pew Research Center till personer, i USA men också i 16 andra länder, däribland Sverige. (https://www.pewresearch.org/short-reads/2023/04/20/many-people-in-u-s-other-advanced-economies-say-its-not-necessary-to-believe-in-god-to-be-moral/)
Ungefär två tredjedelar svarade Nej. För USA redovisas detaljer kring skillnader mellan personer i olika åldrar, utbildning och politisk tillhörighet. Olika kristna, protestanter och katoliker med undergrupper, skiljer sig också åt. Slående är ändå de relativt höga Nej-andelarna i alla grupper, från svarta protestanters 39 % till vita icke-evangelikalas 69 %. Men religiöst icke-tillhöriga ligger högre med sina 88 %.
Hur är det då i andra länder? Vilka skillnader finns mellan religiöst tillhöriga och icke-tillhöriga? I alla andra länder svarar, liksom i USA, en högre andel av icke-tillhöriga Nej.
Men skillnaderna i andelar mellan tillhöriga och icke-tillhöriga varierar mellan länder, från 37 procentenheter i Grekland till 10 procentenheter i Sverige. 85 % av tillhöriga i Sverige ser inte tro som nödvändig för moral, att jämföra med 96 % för icke-tillhöriga. Sverige avviker också från andra länder genom att det inte finns skillnader mellan politiska höger- och vänstersympatisörer i synen på trons nödvändighet för moral.
Hur ska man då förstå att hela 85 % av tillhöriga i Sverige anser att tro inte är nödvändig för moral? Nu fanns bara 1029 personer med i den svenska delen av undersökningen. Jag kokar ändå lite soppa på denna spik.
En första fråga är vad religiöst tillhöriga är för figurer. För Sverige rör det sig nog enbart om tillhörighet till ett eller annat samfund. Nu ska man vara försiktig med att etikettera människors tro. Jag tolkar ändå den höga Nej-andelen bland tillhöriga som en reflex av att majoriteten svenskar är mer tillhöriga än troende (”belonging not believing”).
Tillhörigas Nej kan alternativt tolkas som en allmän generositet i förhållande till icke-tillhöriga: ”Andra människor är naturligtvis lika moraliska som vi själva”. Generositet inför ett sekulariserat Sverige och med en (from) förhoppning om en gemensam etik.
Nu kan möjligheten av en gemensam, universell, etik diskuteras. Vi har också ett underskott på etiskt grundade gemenskaper i våra tunna civilsamhällen. Berättelser, kristna och andra, skulle kunna verka som (dygd)etiska normer. Men detta är problem och önskningar som sträcker sig långt bortom frågan om relationen mellan tro och etik.
Vad gäller då för ”troende” bland de 85 procenten? I luthersk teologi, med dess syn på lag och evangelium, finns en åtskillnadmellan tro och etiskt handlande, knuten till synen på försoningen: I sin renodlade form gör åtskillnaden moralen ointressant för individens frälsning – tro och nåd är allena saliggörande. Detta bidrar nog till Nejsvaren.
Nu finns emellertid två dubbla ”samtidigheter” i luthersk teologi: Människan är rättfärdig och syndig. Människan är fri och allas tjänare. Etiken blir därför ändå viktig, som hos K. E. Lögstrup (Det etiska kravet): Mötet med varje människa utmanar.
Religiöst tillhöriga i Sverige kanske inte ser de dubbla samtidigheterna hos Luther. Eller så gör de det på ett gåtfullt sätt: Etiken är viktig men fri i förhållande till tron.