15/5 2023 av Görel Råsmark
Om du har två granater och jag har tre, kommer du då att känna dig tryggare om du skaffar dig två till? Kommer du inte redan då att börja misstänka att jag snart kommer att försöka överträffa dig? Och att terrorbalans inte gör någon trygg?
Upprustningens ständiga anspråk är att bjuda oss säkerhet, territoriell säkerhet. Upprustning har ingen övre gräns.
Vapenmakt är falsk säkerhet.
Storskaliga militära övningar, flyguppvisningar och artiklar om förväntansfulla rekryter ingår i den militarisering som vill skapa acceptans för militär närvaro, men också ge en känsla av att vi garanteras en säkerhet som inte kan nås på annat sätt. Effekten kan bli den motsatta.
I boken om Tid. Vad den gör med oss och vi med den (Daidalos, 2015) skriver Rüdiger Safrinsky att säkerhet kräver mer säkerhet helt enkelt för man genom att vänja sig vid säkerhet blir överkänslig för hot. Otrygghet kan öka genom trygghetsskapande åtgärder. Ju mer tal om otrygghet på allmänna platser och behov av extra belysning och bevakning, ju mer ökar känslan av fara. Det är inte detsamma som att säga att alla sådana åtgärder är förkastliga, men det belyser fenomenet. Den som vill öka människors känsla av trygghet kan komma att bidra till det motsatta.
Mänsklig säkerhet.
Det människor ytterst söker och är beroende av är att få sina grundläggande behov, såsom matsäkerhet och vatten, tillfredsställda. Individens säkerhet har inte sin grund i vapen och låsta dörrar, utan i relationer – även till en fiende.
Begreppet mänsklig säkerhet har använts inom FN sedan mitten av 90-talet. Det utmanar militaristiskt tänkande och sätter den enskilda människan och hennes sammanhang i fokus. Det flyttar fokus från staten som garant för den territoriella säkerheten till frågor om mänskliga rättigheter och demokrati. (http://manskligsakerhet.se/)
I juni 2018 stod jag, tillsammans med europeiska kväkare, utanför den stora vapenmässan Eurosatory i Paris. Eurosatory beskrivs med sina 1800 utställare och nästan 60 000 besökare som “the leading international exhibiton of Land and Airland Defence and Security”. Tusentals besökare strömmade förbi oss, på väg att lära sig mera om hur vi kan döda varandra – eller snarare – hur vi kan döda de andra och skydda oss själva. Vapenhandlare, militära överhuvuden, diktatorer, folkvalda ministrar och nyfikna; en del stannade till och ville samtala. Vi mötte alla med ett vänligt ”good morning, sir” eller ”good morning ma’am” och sträckte fram våra enkla flygblad med budskapet om ”rethinking security”. Det är dags att byta taktik. Det finns beprövade alternativ till militära interventioner och avskräckning med hjälp av vapen. Våld föder våld och maktens fred föder långsiktig harm och risk för förnyat våld. Rättvisa är vägen till fred på alla nivåer. (https://stopfuellingwar.org/en/)
Fred är vägen till fred.
Fredsvänner kallas naiva och våra åsikter beskrivs som förlegade. Men det är genom denna ”naivitet” som fredliga förbindelser mellan grupper och länder upprättas i väpnade konflikter, som relationer byggs i fredstid och som demokratistärkande arbete utförs.
”Den gemensamma säkerheten vilar på en förtroendefull dialog och omintetgörs av misstänksamhet och misstro. Årtionden av haltande nedrustning har vänts till upprustning i takt med att polariseringen och misstron vuxit mellan världens stormakter. Därför måste vi åter stärka mobiliseringen och aktivismen för fred och gemensam säkerhet.” skriver Anna Sundström i antologin Fredens framtid.
Vi lever i en osäker tid. Det betyder inte att vapen ska osäkras, utan att vi med uthållighet ska höja våra röster och – såsom Olof Palme – upprepa att ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.” (Palmekommissionen, 1982)
Fred är vägen till fred. Det kan inte sägas tillräckligt ofta.