23/5 2023 av Sten Högberg
.
Vi har haft en utbredd främlingsfientlighet i vår befolkning under många hundra år, men också en utbredd gästfrihet i de djupa folklagren som förmodligen är ännu äldre. Jag skriver inte detta utifrån någon ny bok eller forskningsstudie utan ur djupen av mitt långvariga historiska intresse, som gjort att jag länge försökt förstå de svårtydda underströmmar som ibland kommer upp till ytan.
En sådan underström av främlingsfientlighet tycker jag mig se har växt i Sveriges maktstrukturer alltsedan 1980-talet med tydlig brytpunkt kring elfte september 2001, som fick USA att utlysa sitt internationella krig mot terrorism. Något som land efter land sedan anammade utifrån sina egna definitioner och som i de flesta fall gick längre än FN:s definitioner.
Främlingsfientlighet har alltid florerat i de svenska folklagren och drivs då främst av en naturlig rädsla för att främlingar man inte känner ska försämra levnadsvillkoren med ojämlik konkurrens. Statsmakten och statskyrkan har genom den svenska historien på olika sätt försökt tygla denna främlingsrädsla hos bondebefolkningen om den hindrat viktig utveckling. Men dessa maktcentra har i olika tider sugit upp främlingsfientligheten och gjort politik av den för att styra utvecklingen i bestämda riktningar. Samtidigt har Sveriges befolkning härbärgerat en djup känsla för gästfrihet, både fysiskt och mentalt, som troligen har rötter från järnåldern och troligen ännu tidigare då olika familjer var beroende av varandras inbördes hjälp och bildade stamråd och ting för att lösa vardagskonflikter. Sverige och Norden har varit glesbefolkat i jämförelse med många andra europeiska länder och det i sig driver fram en gästfrihetskultur för överlevnad.
Katolska kyrkan förde under det första kristnandet in en ny dimension av gästfrihet genom sina olika klosterordnar och framväxten av religiös pilgrimsturism kors och tvärs över glesbefolkade landområden. Kungamakten lagstiftade skydd mot våldgästning som blivit en plåga allt eftersom rika storbönder skaffade sig militärt skydd med egna hirdar. Med reformationen stramades gästfriheten åt och främlingsfientligheten lagstadgades. Kloster och pilgrimsvandringar förbjöds. Människor som inte var bekännande lutheraner var inte välkomna i landet utan dispens från kungen. Rätten att lämna den lutherska statskyrkan för att utöva en annan religion eller att inte erkänna någon religion alls, infördes av Sveriges riksdag först 1952 efter mer än hundra års uppluckring av lagens tillämpning, där medlemmar ur landets frikyrkor var politiskt aktiva för att driva fram dagens liberala religionsfrihetslagar.
Under den hundraåriga processen mot ett liberalt Sverige frigjordes också den folkliga gästfriheten. Intresset för främmande länders kulturer växte och fick konsekvenser för folkbildningen och det allmänpolitiska engagemanget. Men samtidigt behöll myndigheterna en näst intill främlingsfientligt förhållningssätt till människor som inte uppträdde som naturaliserade svenskar. Det gällde samer, tornedalingar, judar, finnar, romer, zigenare med flera minoriteter.
När främlingsfientlighet odlas hos den politiska makten och förstärks hos myndigheterna, så frigörs också främlingsfientliga stämningar hos befolkningsgrupper som upplever att deras självklara rättigheter till samhällets stöd begränsas. Då riktas skulden för detta vanligen mot de minoritetsgrupper som inte låter sig assimileras kulturellt utan fortsätter förvalta sina egna traditioner. Den tendensen har under de sista 20 – 30 åren gällt också landets olika religiösa grupper, inklusive de kristna, som envisas med att utöva sina religiösa traditioner trots att majoritetssamhället gått över till vetenskaplig och sekulär världsbild.
Det är makabert att se det politiska spelet för gallerierna som dagens regering med sitt nationalistiska stödparti genomför. Tidöpartierna har träffat avtal om att genomdriva en rad främlingsfientliga riksdagsbeslut, framför allt kring migrationen men också kring kulturfrågorna. De konservativa och liberala partierna har radikaliserats och blivit revolutionära i samspelet med det nationaldemokratiska partiet. Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti som steg för steg vill revolutionera Sverige så att de demokratiska välsignelserna enbart ska tillfalla etniska eller kulturella svenskar, medan de ska dras bort för alla ickesvenska minoriteter. Man arbetar sig metodiskt fram mot högsta makten genom att lova guld åt dem som upplever sig missgynnade av staten, för att kunna ändra de lagar som behöver ändras när man erövrat regeringsmakten.
SD följer strikt det program som nationalsocialisterna i Tyskland gjorde på 30-talet. De fångade upp missnöjet i de djupa folklagren och riktade anklagelserna mot kulturella minoriteter och lovade att göra riket starkt igen om man fick folkets röst. Den främlingsfientlighet man skapade bland etniska tyskar under de tio åren före kriget låg till grund för den maktutövning partiet åstadkom under kriget.
Universell kristen tro bärs av fysisk och mental gästfrihet gentemot alla människor, alla kulturer och allt levande på vår jord. Men den kan aldrig bäras fram genom politisk maktutövning. Bara genom enskilda människors och gemenskapers envetna tillit till allt levande, till varandra, till främlingar av alla sorter och ytterst till fienderna bara de vågar komma ner från maktens höga hästar. För makten kan aldrig vara gästfri om den måste försvara sin ställning. Därför tvingas många gästfria aktivister offra sitt liv i sin kamp mot främlingsfientligheten maktutövning.