11/6 2023 av Anders Kristoffersson
”Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så pass på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet.” (August Strindberg: Röda rummet)
Under tre höstveckor förra året var jag för första gången i livet på den afrikanska kontinenten; ett dagsbesök i Ceuta på nordafrikanska kusten 1979 räknas inte. Jag och fem andra från Ålidhems församling besökte våra vänförsamlingar i Tanzania.
Tanzania är mycket fattigt. BNP/innevånare ligger på ca 3 000 US-dollar, att jämföra med Sveriges ca 60 000 US-dollar.
Sverige har blivit mer ojämlikt under senare decennier; den s.k. Ginikofficienten (som anger den andel av totala inkomster som behöver omfördelas för att alla ska få lika stor del av de totala inkomsterna) i Sverige är ca 27 %. I Tanzania ligger den på 35—40 %.
Sverige har en skattekvot (skatteintäkter i procent av BNP) på 42 %. I Tanzania är den ca 12 %, en av de lägsta i Afrika.
Fattigdom, ojämlikhet och låga skatter gör att människors materiella välfärd i Tanzania beror av gemenskaper i civilsamhället, inte av skattefinansierade välfärdssystem.
Kyrkorna i Tanzania är en viktig del av civilsamhället. I vänförsamlingarnas område är andelen föräldralösa barn hög – en orsak är utbredningen av HIV/AIDS som sprids genom säsongsarbetare på stora teplantager. Genom vänförsamlingarna söker vi stötta barnen. Stödet går bl.a. till skolböcker och skoluniformer, nödvändiga för att barnen ska kunna gå i skolan. Utbildning är i sin tur avgörande för en jämlik utveckling av landet.
Vid skolbesöken träffade vi barn vi stöttat. En del av dessa finns i främre raden på bilden. De lyftes fram för att vi skulle få möta varandra.
För mig som förstagångsbesökare i ett fattigt afrikanskt land kändes det besvärande. De äldre bland oss minns den bockande pojken på sparbössan i söndagsskolan. En reskamrat, född och uppvuxen i Ghana, försäkrade att detta inte var något problem för barnen. Jag är inte helt övertygad.
Jag är präglad av att grundläggande behov ska tillgodoses genom skattefinansierad välfärd. Vi ska helst undvika materiellt beroende av civila gemenskaper. Utmaningen från enskilda medmänniskor, deras etiska krav på oss (K.E. Lögstrup), möts också hos oss till större del med skatter som betalas till en omfördelande, offentlig sektor. Stödet till medmänniskor institutionaliseras.
För vissa borgerligt sinnade personer ses institutionaliseringen som ett argument mot tiggeri, ”sådant ska vi slippa se när vi betalar så mycket skatt”. Vi må tycka hur illa som helst om detta råa friköpsargument: Skatter har ändå funktionen att distansera och anonymisera stöd. De ”skyddar” också de olika sociala enklaver vi lever i.
Skatter i sig är förstås synliga, låt vara mer eller mindre, för de som betalar dem. Men skattefinansierade bidrag är osynliga för vänner, arbetskamrater och grannar.
Mötet med barnen i den tanzaniska skolan kom mig att minnas en scen från Strindbergs Röda rummet, de två kvinnornas besök hos fattiga i Vita Bergen. Först mindes jag fel, att damerna kom med materiella allmosor. Men det var ju bara den andliga välfärden de var intresserade av. Orden från snickaren, damernas huvudantagonist i Strindbergs miniberättelse, stiger också fram (citatet ovan). Sann välgörenhet sker i hemlighet.
I mina ekonomistudier på 70-talet återgav en av mina lärare, med burgen uppväxt i Göteborg, minnet av frielever i vissa skolor som tvingades köa framför klasskamrater i klassrummet för att lämna sina intyg. Därför blev det viktigt för läraren att forska kring fördelningsfrågor. Bl.a. för att finna anonyma stödsystem. Stigmatisering ska undvikas.
Hur det är med stigmatiseringen bland barnen i den tanzaniska skolan vet jag inte säkert. Jag vill lita på att min afrikanske vän har rätt. Vårt stöd gör i alla fall skillnad. Direkta stöd och direkta möten med människor är viktiga.