15/6 2023 av Helene Egnell
Så har vi firat nationaldag. Med lite extra pompa p g a 500-årsjubileet av att Gustav Vasa valdes till kung. I mitt Facebookflöde gnälldes det en hel del. Sverige är väl äldre än 500 år? Varför 6 juni? Varför ska vi fira Gustav Vasa, han var väl inge bra? Skända flaggan! Vägra nationaldag!
Jag tycker faktiskt 6 juni är en utmärkt nationaldag. Gustav Vasa väljs till kung 1523 och därmed blir, på gott och ont, Sverige ett enat rike med central förvaltning. Samma dag 1654 avträder den egensinniga drottning Kristina tronen, bryter med traditionen och drar till Rom. Och 1809 får vi en hyfsat modern regeringsform som gör slut på enväldet. Vi kan alltså fira att Sverige är ett land i ständig förändring, ett land av tyranner, rebeller och förnuftig demokrati. Vi är vår historia, som är mångskiftande och kunde sett helt annorlunda ut om t ex Kristian II inte ställt till med Stockholms blodbad. Det är det, och inte någon nedärvd essens sedan inlandsisen drog sig tillbaka, som vi firar.
För jag såg också i mitt Facebookflöde att väldigt många firade, med kraft och kläm. Inte minst firades det i s k utsatta områden med stor andel förstagenerationssvenskar, ofta med den svenskkyrkliga församlingens benägna bistånd. De såg ut att ha kul. Muslimska församlingar och organisationer lade upp inlägg som gratulerade Sverige på 500-årsdagen med flaggor och blågula girlanger. Och jag tänkte att nationaldagsfirandet börjar bli förankrat i folkdjupet.
Men sedan läste jag en debattartikel som statsministern låtit publicera i Aftonbladet och ett referat av ett tal han hållit, tydligen hemma i sin trädgård. Artikeln gick ut på att frihet och jämlikhet är ”två grundmurade värderingar i vårt samhälle, som båda är värda att försvara”. Och tydligen ska de försvaras mot människor som invandrat, och som inte omfattar dessa grundläggande värderingar. Lite trist att peka ut en del av befolkningen på det sättet just på nationaldagen, då en kanske tänker sig att det är lämpligt att prata om sammanhållning och det vi har gemensamt. Men för statsministern var det viktigare att meddela att det nu ska bli svårare att bli medborgare.
Men värre blev det. I sitt tal påstod statsministern att det finns de som ljugit och mutat sig till medborgarskap. Det kan ju inte ha varit så roligt för alla dem som denna dag inbjudits till ceremonier där de välkomnades som nya medborgare att på detta sätt misstänkliggöras. Inte heller för Migrationsverkets anställda kan det ha känts så bra att pekas ut som mutkolvar.
Jag hade förväntat mig att detta skulle kommenteras på ledarsidor, och att nyhetsjournalister skulle undersöka bakgrunden till statsministerns anmärkningsvärda uttalande – hur vanligt är det egentligen att folk mutar sig till medborgarskap? Men detta uttalande tycks ha gått helt under radarn. Eller vågar ingen ställa statsministern till svars?