22/6 2023 av Sten Högberg
För ett år sedan firade jag och min hustru midsommar på Smögen. På väg tillbaka över bergen till Makrillviken, efter ett besök på bryggan, hamnade jag i ett samtal om Guds allmakt, med en vän. I en slinga av samtalet försökte jag beskriva en oortodox tanke om Guds allmakt som jag tuggat på en tid, i irritation över den medeltida kyrkans idé om att Gud ger makten till världens herrar som vi därmed måste underordna oss. Jag upplever att den synen fortfarande genomsyrar många människors gudsföreställningar, vilket får en del att förkasta hela gudsbegreppet medan andra sjunger lovsånger till allhärskaren i himlarymderna och hans änglar och jordiska representanter. En sorts maktpyramid uppifrån och ner.
Jag släppte ur mig tanken att Guds allmakt måste vara tänkt tvärt om, att Gud är bottenplattan i varje maktpyramid. Att Gud fördelar sin allmakt som egenmakt till allt som lever och däribland människorna, som sedan fördelar sin egenmakt sin partner, sina barn, sina vänner, sin arbetsgivare och det politiska parti som hon har mest förtroende för. Den enda gudomliga makt våra makthavare disponerar är den makt de får genom förtroende och tillit från människor längre ner i maktpyramiden, som är beroende av denna makthavares beslut för sin vällevnad. I motsats till den makt som makthavare får genom manipulation, hot om förlust av förmåner eller rent våld, som inte kommer från Gud.
Plötsligt hörs en hög manlig röst bakom oss. Där går fyra eller fem resliga vuxna män som förmodligen tyckt att vi gick för sakta och att stigen var för smal för att kunna gå förbi. Rösten avslöjade en irritation medan gruppen av män raskt passerade förbi oss på bägge sidor. ”Det där har du fått om bakfoten. Det stämmer inte alls!!” Sen såg vi bara ryggarna på männen som gick fram till sina bilar på parkeringsplatsen.
Vi blev stående på stigen helt perplexa och lite tagna av den märkliga situationen. Jag insåg att min tankelek hade väckt något hos den som talat. Något han inte ville diskutera. Något som inte var förhandlingsbart. Kan det ha varit hotfullt att tänka så. Var det någon grundsten som rubbades i sitt läge.
Vad är det med vår syn på makt och allmakt som ställer till det för oss. Min rubrik är ett citat från Herrens bön. Ett tillägg till Herrens bön som den kristna kyrkan har lagt till och som inte finns med när Jesus lär ut bönen till lärjungarna. Evangeliernas Jesus lär ju i stället ut att hans lärjungar inte ska vara herrar över människor utan människors tjänare. Berättelsen om frestelsen i öknen visar att han avsäger sig all den makt som människor förväntar av Messias som världshärskare, religiös ledare och den som ska lösa hungerproblemet i världen. Men han avsäger sig inte rätten att påvisa orättvisor, maktövergrepp och förtryckande mekanismer i det samhälle och den kulturella gemenskap han lever i. Frånvaron av rädsla och omsorg om livet, tycks i stället vara hans signum. Hans naturliga makt och kraft växer med alla de människor som delar sin egenmakt med honom och han delar frikostigt av den makt han menar att han får av sin Fader i himmelen. Han menar också att alla människor får ta emot sådan makt om man ger en del av sin egenmakt i form av tillit till Gud.
Det framgår av evangelierna att det var svårsmält inte bara för Jesus lärjungar utan också för många betrodda samhällsbärare i hans samtid. Men de som var maktlösa och utstötta tycktes ha förstått honom.
Vad betyder nu detta för vår samtid. Om nu denna omvända syn på maktens källa nerifrån och upp är relevant, vilket jag tror den är, så stärker den synen på demokrati, och jämlikhet. Den motsäger envälde, ockupation av grannfolk oavsett om det är ett demokratiskt land som ockuperar eller ett imperium. Försvarsberedningen rapport som nyligen kommit skriver att nu har det militära hotet ökat mot oss. Därför behöver vi NATO för vår säkerhet. Logiskt är att hotet ökar just för att vi är med i Nato och därmed har att dela både lidande och förluster av liv med våra grannar om de blir attackerade. Genom att vi inte är rädda för det hotas också våra energicentra, våra politiska centra och våra transportsystem inom landets gränser. Om vi är beredda att offra livet och andras liv och samhällets stabilitet, för våra grannländers säkerhet, då är troligen NATO-samarbetet rimligt.
Vi bestämmer inte över dåraktiga världshärskare som vill dominera allt och alla, skriva sin egen historia och utradera andras. Men när dessa faller till föga då är tid att förhandla och arbeta för fred – inte genom att hämnas utan göra uppoffringar för att återuppbygga och försona allt som trasats sönder. Den enda makt vi ska respektera är den som är byggd av tillitsfullt samarbete, i jämbördighet där allas röst och deltagande har värde.