2/7 2023 av Helene Egnell
Heinrich Heines ord ”där man bränner böcker bränner man snart också människor” har citerats många gånger i samband med de olika aktioner där koraner har bränts de senaste åren. Men faktum är att redan innan Paludan & co satte igång har ett antal moskéer i Sverige utsatts för mordbrand – ingen människa har fallit offer för lågorna, men flera bönelokaler har helt eller delvis bränts ner. Detta faktum tydliggör att koranbränning inte är ett uttryck för religionskritik inom yttrandefrihetens råmärken, utan för hot och hat: vi vill inte ha er här, vi vill inte att ni ska finnas. Vi vill förinta er.
Det som fick den polletten att trilla ner för mig var något som imam Salahuddin Barakat sade vid ett av Amanahs https://amanah.se/sv/hem/ arrangemang: när Paludan bränner en koran utanför en moské som tidigare utsatts för attentat är det ett budskap som muslimerna inte ska missförstå. T o m Carl Bildt gjorde kopplingen i en intervju i Svenska Dagbladet https://www.svd.se/a/eJe7eK/carl-bildt-starka-skal-for-forbud-av-koranbranning: ”Det är alldeles uppenbart inte yttrandefrihet att bränna ner en moské. Men att bränna en bok, är det yttrandefrihet?”
När jag tidigare har reflekterat https://blogg.svenskakyrkan.se/crd/2020/08/30/om-var-relation-till-heliga-skrifter/ över varför koranbränningarna väcker sådan vrede har jag fokuserat på den betydelse själva boken har för muslimer – en betydelse som inte motsvarar bibelbokens ställning hos kristna. Och visst – det är en viktig del i det hela. Men nu tänker jag att det i första hand är en politisk fråga. Brottsförebyggande rådets rapport Islamofobiska hatbrott https://bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2021-03-31-islamofobiska-hatbrott.html gör det tydligt att brännandet av koraner inte kan förstås utanför den kontexten. Och jag hör också hur de muslimer som kom hit från Balkankriget säger att de får flashbacks till hur förföljelsen av muslimer började där. Det handlar om hatbrott.
Den som säger ”det är bara en bok” eller ”det var en översättning han brände och det räknas inte som en koran” har inte förstått vad en symbolhandling är. Och den som säger att ingen blir upprörd om någon bränner en bibel har inte förstått skillnaden mellan att bränna en bok som tillhör en utsatt minoritet och en som tillhör majoritetsbefolkningen. (Dock bör vi dra oss till minnes att när Elisabeth Ohlsons Ecce Homo visades utsattes hon för mordhot och fick skyddas av polis mot uppretade kristna.)
Har då detta inget med yttrandefrihet att göra? Göran Rosenberg https://www.rosenberg.se/koranbraenning?fbclid=IwAR0Lb8uOVJuSM8YgT9d4AuKbts47cVzanKcwwU1ywgdyBjgo6wejbPClfDw har påpekat att den juridiska yttrandefriheten bygger på informella överenskommelser om vad som kan sägas och hur, som satts ur spel genom de senaste årtiondenas kommunikationstekniska utveckling (läs ”sociala media”). Det är ett dilemma som det inte finns någon enkel lösning på.
Det är symtomatiskt att det var först när det skulle brännas koraner utanför Turkiets ambassad som Carl Bildt tillfrågades om sin syn – det skulle ju kunna försvåra vårt NATO-medlemskap. Att svenska medborgare med muslimsk tro, boende i våra förorter, utsattes för en hatkampanj var tydligen inte lika allvarligt. Koranbränningarna har en global dimension. Inte minst efter den senaste – som ju utmärkte sig genom att äga rum på en av de viktigaste muslimska högtiderna och dessutom framför Stockholms största moské – har de internationella reaktionerna blivit starka. Händelsen blir en del i narrativet om hur västvärlden hatar och förföljer muslimer – ett narrativ som inte är helt osant, men som också utnyttjas av makthavare i muslimska majoritetsländer. Att peka på en yttre fiende är ju alltid bra för att dra uppmärksamheten från missförhållanden i det egna landet. Samtidigt ställer många analytiker frågan om förövaren handlade på eget initiativ. Helt uppenbart gynnar det såväl Erdogans som Putins intressen.
Förövaren denna gång var till yttermera visso enligt uppgift en man med ursprung i Irak, en ateist med kristen bakgrund. Händelsen skriver därigenom också in sig i konflikten mellan kristna och muslimer från Mellanöstern som bor i Sverige. Därför var det betydelsefullt att syrisk-ortodoxa kyrkan gick ut och fördömde aktionen https://www.facebook.com/ArchbishopDBenjamin/posts/pfbid0xAvdMJxBmdtWf4ja3ENSQscd6C867kyCNYmLS9t4emH4jsp4LBpcTWY4hBN3fxLcl.
Även Sveriges kristna råd, Judiska samarbetsrådet och Sveriges interreligiösa råd fördömde dådet – men från politiskt håll var det tyst. ”Lagligt men olämpligt” var statsministerns enda kommentar, och från kulturministern som har trossamfunden på sitt bord var det, såvitt jag kunnat höra, tyst. Och det menar jag är förödande. Jag tror att för svenska muslimer skulle det vara betydelsefullt om ledande politiker kraftfullt tog avstånd från koranbränningen, uttalade sitt beklagande över att det lade sordin på firandet av Eid al-Adha samt önskade en god helg trots allt. Det skulle kunna minska känslan av att dådet skedde med makthavarnas goda minne, som leder till att en del muslimer känner främlingskap inför det svenska samhället. Och muslimska ledare i Sverige kan också utöva inflytande i andra länder, vilket visade sig under Muhammedkarikatyrkrisen, där de spelade en medlande roll och kunde förklara hur svensk yttrandefrihet fungerar. Något som våra nuvarande makthavare inte förefaller vilja dra någon lärdom av.
Nu hoppas jag att den anmälan om hatbrott som gjorts leder till fällande dom, så att poliserna har ett prejudikat att hänvisa till vid kommande ansökningar. Men framför allt hoppas jag att vi alla, som enskilda och som civilsamhälle när nu det politiska ledarskapet brister kan bidra till den dialog som är nödvändig i ett samhälle med plats för alla.